Den kärleken

Det här är nog bland det ärligaste jag någonsin skrivit i denna blogg. Jag är nästan rädd för mina egna ord, för jag har liksom aldrig erkänt de ens för mig själv. Som ni märkt så är kärlek inget ämne jag överhuvudtaget längre nämner i mina inlägg. Det är ett meveten val som är just i denna sekund på väg att brytas.

Min största kärlek är ett minne blott. Han finns inte vid min sida och jag säger som Robyn. Cause he never were and he never will be mine. För han var aldrig min. Om jag ska sammanfatta vår romans i tid kanske de varade två månader. Det är ingenting, jag vet. Hur vet jag att det är kärlek då? För det har gått ett halvår och det går inte en dag utan att jag inte tänker på honom. Jag vet att jag alltid kommer att minnas honom. I resten av mitt liv. Ni vill att jag ska berätta men jag vet inte riktigt hur jag ska börja, eller sluta. Det hann liksom aldrig börja innan det var slut. Det fann inte heller något slut eftersom det aldrig riktigt började. Det är nog den mest patetiska kärlekshistoria som funnits i historien. Men den är min.

Jag träffade honom i en väldigt splittrad tid i mitt liv. Förnuften var nog inte det bästa. Ändå när jag minns tillbaka så är den det Priscilla som känns mest sansad av de alla. Jag var lugn och trygg. Reflekterade och analyserade, som vanligt. Det är väl tack vare det som jag klarade mig ur detta helskinnad. Hur som helst, så vid vårt första möte samtalde vi flera flera timmar. Min käft gick i ett. Jag berättade om ALLT, det var väl nerverna som fick mig att oblygt prata på. Han berättade också mycket. Vi fick kontakt. Vi klickade. Han gav mig sitt nummer innan han gick och jag slängde det. Det var väl varningsklockorna som fick mig att göra det. Efter denna incident började våra oskyldiga möten. Vi träffade på offentliga platser och pratade om allt mellan himmel och jord och varje gång uppmanade han mig att ringa. Han gav mig sitt nummer om och om igen. Jag kände mig så speciell, ni anar inte. Han fick mig att känna mig som en gudinna bara genom att ställa frågor och lyssna intresserat. Han gav mig aldrig komplimanger, men det liksom behövdes inte. Jag visste att han gav mig all uppmärksamhet i världen. Det var bara mig han tänkte på.

Varför jag fastnade för honom? Jaa, självklart var han snygg. Han hade det där lilla extra. Men ytlig har jag aldrig varit. Det som drog mig till honom var det faktum att jag visste att om jag blev hans tjej skulle jag vara den lyckligaste tjej på denna jord. Jag visste att mig skulle inget fattas. Han skulle vara allt det jag velat ha av en man. Jag var/ är hundra procent säker på att jag älskat denna man till döds. Han hade gett mig allt, och lite till.

Jag svävade på moln. Men samtidigt hängde det ett stort svart över mig. Jag kunde inte slappna av. Flera reagerade och bad mig avsluta detta som i princip inte hade börjat. Varningsklockorna ringde som bara den. Det gjorde att jag inte kunde mig mig hän åt denna kärlekshistoria. Jag ville bara avsluta den. Jag ångrar det nu. Jag önskar att jag spolat ner fönuftet i toastolen och bara låtit mig glida med i ruset. Men då kanske jag inte klarat mig så bra som jag ändå gjort. Heartbroken är inget tillstånd man liksom eftersträvar. Både han och jag, mest jag visste att det aldrig skulle gå. Vi var så olika.

Jag kom honom nära en natt. Vi hade ju som sagt aldrig träffats ensamma. Men på slutet började han komma till min port och så satt  vi där som två fjortonåringar. Han rökte, ibland tog jag ett bloss, blev kritvit och ångrade dåliga beslut. Vi hade alltid flera meter avstånd mellan oss. Det låter löjligt, men jag är hård med sånt där. Eller ska jag säga mamma är hård med sånt där. När han skulle gå kramade han om mig. Hårt och länge. Jag kände att han var ledsen. Jag ville hjälpa honom att bära den smärtan. Jag ville hjälpa honom med allt i livet. Jag ville vara vid hans sida förevigt. Men det sa jag ju inte. Istället puttade jag bort honom. Skrattade nervöst och återigen påpekade jag att vi borde sluta ses. Det var lika bra liksom.

Någonstans här började saker och ting att dö ut. Och jag började märka hur fast jag var vid honom. Min mobil var ett stort jävla ångest moment. Jag kunde vakna mitt i natten bara för att jag tyckte mig höra att sms kommit. Men inget kom. Jag hatade min jävla mobil. Jävla fittmobil. Men så en dag. En dag visslade det till nedanför mitt fönster. Där stod han. Han vinkade ner mig. Och jag satte mig golvet och höll för öronen samtidigt som jag försökte kväva mitt leende. Kan ni förstå vilket stor jävla intryck denna man hade på mig. Det här händer liksom aldrig mig. Jag ställde mig vid förstret igen och öppnade det. Försökte se oberörd ut. Han med. Men man såg. Jag hade saknat honom så otroligt mycket. Som om han varit min äkta man i 10 år och precis kommit hem från kriget. Den känslan hade jag. Jag sprang ner till honom och så gick vi en sväng. Precis som vanligt pratade vi om oväsentliga saker. Saker som ingen egentligen bryr sig om. Det enda jag ville var att vi skulle prata om oss. Om vår framtid. Jag var villig att bajsa snett på alla för hans skull. Nu var jag det.

När vi var tillbaka vid min byggnad, sa jag till honom att komma upp till mig. Klockan var mycket, för mycket. Så det vi gjorde var att lägga oss raklånga på sängen och sakta somna in. Denna natt var nog den längsta av de alla. Vi hade en häftig kontakt mellan oss medans vi sov. Jag kände hur han tog min hand, släppte den och vände sig om. Jag tryckte mig mot hans rygg, andades in hans doft och vände mig om. Han drog med sitt finger längst min nacke, vände sig om. Jag tog hans hand, våra fingrar flätades ihop ett par minuter och så släppte vi.
Det var som hela vår relation. Vi ville men vi ville inte.

Vi skildes åt morgonen efter i tystnad. Det fann inget att säga. Vi hade i sömnen sagt allt.
Han gick. Jag blev kvar. That`s it.

Jag raderade hans nummer för ett par månader sen. Det störde mig att bläddra förbi hans namn.
Jag var nog inget speciellt i hans ögon. Jag var inte tillräckligt speciell för att han skulle satsa på mig. Eller så var det försent. När jag ville då var det redan försent. Ja, ni ser. Jag har tusen teorier till varför det inte blev vi. Så här kan jag sitta i timmar och analysera. Men vad gör det. Vad tjänar det till. Det är över.
För honom var detta antagligen ingenting. Detta är min version. Hans låter säkerligen helt annorlunda. För honom var nog inte detta ens i närheten av kärlek. För mig är det det.


Det här är min kärlek.
Jag kommer alltid att sakna honom.

Jag hade varit perfekt för honom.
Han hade varit perfekt för mig.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Vem är denna kille du skriver om? Vad hände med han som du jämt kallade för "din man" i alla gamla inlägg? :) Var ni inte tillsammans i flera år?

2009-04-26 @ 14:31:56
Postat av: solle är bäst

Quien es? Är det han jag tänker på? Oye la historia casi me hizo llorar..

2009-04-26 @ 20:40:54
Postat av: Linda Hansson

Har du ingen bild på er?

2009-04-27 @ 10:17:02
Postat av: Prissi

Anonym: Detta är en kille som kom in i mitt liv och fösvann lika snabbt men som gjorde ett intryck och därför är värd att skriva om. Jo, jag och "min man" var tillsammans i flera år. Tyvärr så splittrades våra vägar.



Solle: QUe bueno. Det är bra att du gråter lite :)



Linda: Nej. Det finns inga bevis på att vi ens träffats.

2009-04-27 @ 10:30:13
Postat av: Anonym

Varför söker du inte upp honom. Han kanske vill nu. ? vilket land är han från

2009-04-27 @ 11:34:51
Postat av: Anonym

jättefint skrivet.

2009-04-27 @ 19:35:10
Postat av: Anonym

du borde inte ha släppt honom... en sån känsla upplever man inte ofta i sitt liv..

2009-04-27 @ 23:03:53
Postat av: Prissi

Anonym 1: Nä, nu är det försent. Nu har vi båda gått vidare.



Anonym 2: Tack så hemskt mycket!



Anonym 3: Jag ville ju inte släppa honom... det var han som släppte mig. Inte bara släppte mig. Han kastade bort mig.

2009-04-28 @ 00:05:05
Postat av: Anonym

"Anonym 3: Jag ville ju inte släppa honom... det var han som släppte mig. Inte bara släppte mig. Han kastade bort mig."



nä nä gumman... jag tror inte det.. om han inte hade brytt sig överhuvudtaget hade han inte kommit till dig den sista natten... vi tjejer tror oftast att DOM inte bryr sig, men det gör dom.. det är oftast våra sjuka tjejanalyser vi drar slutsatser ifrån som är för det mesta, fel.. jag tror att han brydde sig.. och jag tror att du kmr få bekräftelse på det..

2009-04-28 @ 20:07:52
Postat av: Prissi

Anonym 3: tror du? Dina ord gör mig rädd. Då kanske historian inte är slut ju.

2009-04-29 @ 02:55:03
Postat av: Anonym

vad är du rädd för?? kärleken? det ska man inte vara rädd för.. du VET när det är rätt :) man känner det... i hela kroppen.. det känns rätt.. jag tror att alla tjejer vet vad jag menar ;) ah det var länge sen jag kände så.. den rätta känslan.. man saknar den..

2009-04-29 @ 19:46:27
Postat av: Prissi

Jag veeet :), men saken är den är nu när man är vuxen så kommer en drös andra känslor med i paketet. När man var liten och var kär så var det så lätt att njuta av varje ögonblick. Nu så ploppar all osäkerhet och frågor som ska jag, bör jag, törs jag vilket leder till att den rätta känslan nästan suddas bort. Det är så svårt att hitta rätt nu. När han ville, ville inte jag och tvärtom. Men sånt får man lära sig att leva med. Men du hade rätt. Han visslade till igår natt. Det är helt sjukt med tanke på att jag skrev inlägget för några dar sen bara och han och jag inte haft kontakt på ett halvår. :) Du är en klok människa.

2009-04-29 @ 21:55:26
Postat av: Anonym

telepati... det finns nått band mellan er.. helt enkelt.. nu får du chans igen.. se till o ta den denna gång :)

2009-05-01 @ 22:40:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback