loose myself

Det känns som om jag nåt på sluttampen av min resa. Samtidigt känns det som om den precis börjat.
Under de senaste nio månader har jag fått bestiga berg dagligen. Hela tiden fått rabla någon form av mantra för mig själv. "Så Priscilla, nu gäller det att vara stark. Du fixar det här. Du har fixat värre. Du måste bara vara stark" Och jag fixar det. Ibland kryper jag upp för berget. Ibland får någon släpa mig upp. Men man fixar det. Det gör man alltid. Och så går man på stadig mark ett tag, i mitt fall ett par dagar, och redan ett par meter fram skymtar man ett berg till. Tittar man lite nämre så ser jag minst fem berg till som väntar på att bestigas. Och jag förlorar all kraft. Jag får mjölksyra i vartenda liten muskel i min kropp och vill bara ge upp. Men det går ju inte. Jag måste vidare.

Jag måste hitta ett sätt. Ett sätt att trolla bort bergen.
Jag tänker inte bestiga ett berg till. Jag tänker fuska mig runt dem. Ta omvägar och ta mig fram på annat sätt.

I can cuz I think I can.
Så är det ju.

Jag har placerat bergen där by my self.
Jag ska sudda bort dem.

Kommentarer
Postat av: mirna

Yoy are not alone ;) be strong, in your mind and your soul and heart <3

2009-08-19 @ 20:17:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback