To be ahelyn

Jag vill minnas det fina och det goda i det år som snart tar slut. Ett år fullt av skratt och gråt. Men när det nu avrundas och eftertexten rullar på har jag ett leende på mina läppar. Jag vill först och främst tacka Gud för att han gett mig hälsa och liv . jag vill tacka honom för hans tålamod. För hans villkorslösa kärlek. För att han älskar mig. Idag, imorgon och förevigt. Jag vill tacka min underbara familj. Mina roliga och söta föräldrar som alltid ser till mitt bästa och är världens bästa. Min underbara undebara fantastiska tuffa roliga vackra Lillasyster. Utan dig skulle jag inte ens finnas. Du är mitt allt. Du har varit min klippa under hela året och jag har lärt mig massor av dig. Vi sa att 2009 var vårt busår och det har det verkligen varit. Min klippa nummer två. Babe. Ebbe, min bästa vän. Vad vore jag utan dig min stiliga kurdiska prins. Tjejen som gifter sig med dig är one lucky bitch och jag ska vara tärna på bröllopet vare sig hon vill det eller inte. Babe. Jag har inga ord för vår vänskap. Den är rolig, lojal och helt fantastisk.

Bästa under 2009

- Turkiet resan med mor
En helt amazing resa med mamma, kusiner, Lillasyster och vänner
- Spotify
Alltså awsome. A W S O M E
- Vaccinet mot pigflu
Tack för den svenska staten
- Mitt nya jobb
Mashala vilket jobb. Nya vänner, nya intryck, nya perspektiv. Inget man kan får nog av.
- Party
Alltså fifan vad jag har varit i svängen i år. Festat, dansat, ramlat och stuttsat upp igen. HAHA yasssssssssss.



Haha. Alltså jag vill inte ljuga för er. Detta året har varit väldigt tufft. Jag har stått på kanten flera gånger och fått bygga upp mig själv från scratch. Men jag har haft sån tur för att jag har Gud och en underbar familj och vänner som hjälpt mig tillbaka. Allt blir bättre nu. Det är på rätt håll nu. Jag är lycklig.


Jag måste nämna honom.
Han som Gud sänt till mig som ett galet plåser på såren.
Han som har läkt mig och tänt en låga som varit släckt i flera år.
My love.
By your side.

jag är lycklig.

Jag saknar min vän Babe.



Babe, liten och tuff

Jag brukar läsa en blogg. Det är en skitkul tjej (som förövrigt går på min skola) som driver den.  Hon förespråkar Girl Power och är sådär kreativ och rolig som man själv önskar att man var när man är som tråkigast. Hennes livs kärlek näms ofta i bloggen och det är även han som hon bor med och gör det mesta ihop med. Tjejen är duktig på att skriva men även en blind skulle kunna läsa sig till hur ooootroligt kär denna tjej är i sin man. Man kan läsa det mellan raderna men även över och under raderna. Det är så otroligt sött och jag blir varm i hjärtat, för att jag vet precis hur det är att älska på detta sätt. Men jag blir även rädd. Det är något hysteriskt över inläggen. Typ. Om - du - försvinner-försvinner - min - livslust. Jag vet att det är ungefär så man resonerar när man är upp över öronen förälskad men jag blir fan mörkrädd. Det är något i sån här typ av kärlek som inte får mig att vilja byta plats med henne. Kärlek är det bästa som finns. Jag älskar att vara kär. Kärlek är a och o. Men ändå. Det kommer så mycket negativt med i det där kärleks paketet. Att jag tänker så här får mig att bli ledsen. Det känns som om jag hellre känner ingenting än känner kärlek. Och det är en tragiskt tanke.

När jag var 14 år mötte jag vad jag kallar "min första kärlek". Vi kan kalla honom Fredrik. (Han hette Fredrik)
Jag svävade på rosa moln i ett halvår innan vi ens blev ett par. Vi träffades bara i skolan under nästan ett år och ibland hade vi följe en bit hem från skolan. (Jag hade Hitler-föräldrar) Efter några månader fick han komma hem till mig. Vi satt i vårt vardagsrum i flera månader (Hitler) och tittade på meningslösa debbatprogram. Så småningom blev vi ett riktigt par. Ett kärt tonårspar. Fredrik och jag var som jang och jang eller jing och jing. Vi var varandras motsatser och drev fram det sämsta ur varandra. Vår relation var stormig och ständiga bråk om svarsjuka och maktkamper avlöste varandra. Jag har aldrig i mitt liv varit så kär som jag var i denna Fredrik. Han var mitt liv. Jag kunder b o k s t a v l i g t talat inte andas utan honom. Jag har aldrig i mitt liv mått så här dåligt som jag gjorde när jag var med Fredrik. Jag kunde varken leva med honom eller utan honom. Fredrik hade lättare för att leva utan mig. För så är det alltid mina vänner. I en relation, så är det alltid en som håller för hårt. Eller en som är för hal. Fredrik och jag var en destruktiv kärlekssaga som jag aldrig vill återuppleva igen. Trots att det innebär att jag aldrig lär älska på samma intensiva sätt igen. Det tog mig år att komma ur denna episod i mitt liv. Det är en av de saker jag numera räknar in i min meritlista, för det var fan inte lätt. Jag lärde mig att leva utan Fredrik och i slutändan var det Fredrik som satt på knä och inte kunde andas för att jag var borta. Vi gjorde varandra mer illa än gott skulle jag vilja säga med facit i hand.

När man träffar en ny människa och tillåter sig själv att bli kär tar man med sig sitt bagage fullt med kärlekssagor, svek, förlåtelser, lycka och sorg. Man är som människa skapad och indirekt påverkad av allt man tidigare gått igenom. Man försöker inte göra samma misstag. Man försöker göra det bättre. Man försöker. För utan kärlek överlever man knappt. Längst ner ligger min och Fredriks kärlekssaga som en rutten banan gör i en skolväska. Stanken och den svarta färgen påminner mig om att jag hellre är ensam än i en sådan saga igen.
Det är fan inte värt det.
Det kan ärren på min kropp och min själ intyga.

Priscilla & Sibel
(och bebishår på pannan)


fyfan. skriv aldrig en c-uppsats.
känns som att bli våltagen av en kamel.
på ett ungefär.





Fan vad jag saknar dig kusin vitamin.
Det är tomt här i USCHBY utan dig.
fan fijåt att jag klipper bort halva ditt fejs prima.

Vi testar en annan bild

sååååjaaaaaaa.




Nu sova. Puss Puss. Idag är det julafton (glad som när jag var fem)

Din jävla äckel, sa babe till mig en kväll när vi satt och gjorde ingenting. Han bara sa det så där, i ett sammanhang off course, men jag blev ändå sur och kastade mina nyklar på honom. Säg inte jävla äckel till mig mig, ditt jävla äckel, sa jag. Babe skrattade, fångade nyklarna i luften och så fortsatte vi prata om något annat. Jag satte ner foten där. Det va inte okej att kalla mig äckel. Ända sen denna kväll har babe kallat mig äckel. Hela tiden. Det är lite roligt det där.
Jag vill att ni ska veta mina fina läsare, att jag läser era kommentarer och jag blir både generad och lycklig av er som inte vill att jag ska sluta blogga. Ni som tycker jag är duktig och vill veta mer av mig. Jag blir även lycklig av er som kritiserar mig. Som tycker jag driver en värdelös blogg som borde läggas ner. Men ni är ändå här inne och tittar och kommenterar. Ni är alla guld värda. Denna blogg har för mig varit som en liten bebis, som jag måste mata och hålla levande. Ibland glömmer jag bort den Ibland orkar jag inte med den. (Detta visar ungefär hur bra mamma jag kommer att bli) Men jag tänker ha den kvar på grund av att skriva har alltid varit min tillflyktsplats. Jag har dock en annan "dagbok" där jag verkligen skriver ut namn och platser. Det kan jag inte göra här. Jag vill inte att mitt liv ska vara så offentligt att ni ska ha koll på precis allt. Men jag lovar att försöka dela med mig av det jag kan. Trots att det ibland blir lite kodspråk i mina inlägg, så skriver jag alltid i första hand för min egen skull, så det viktigaste är att jag förstår. Och är ni duktiga och lyckats lära känna mig något via denna blogg så kommer även ni att kunna läsa mellan raderna. Bloggen gestaltar väldigt lite av mitt liv och ibland önskar jag att jag kunde göra den mer konkret, för er skull. Men det skulle inte vara jag. Jag är sällan konkret. Det är lite av min charm.  Dessutom får jag aldrig glömma att de finns de läsare som inte vill annat än min olycka. Som går in här flera gånger om dagen bara för att veta vad som händer i mitt liv. Jag vet, det är en del av bloggandet. Men det känns lite äckligt det där. Hur som haver. Jag är inte trasig. Jag är hel. Och jag älskar er. Även er som hatar mig.

Smek!

 

ja, finnen är fortfarande kvar.