To be ahelyn

För ett tag sedan kände jag hur vardagen kvävde mig. Den tillvaron jag belåtet befann mig i dög inte längre och allt utanför rutan lockade. En simpel fika i stan kändes omöjlig och ju svårare det blev desto mer ville jag dit. Det var som om någon satt en tickande bomb vid min sida och jag med panik försökte hinna med allt som jag missat och varit rädd för att missa. Jag fick ingen ro för ingen kunde någonsin hindra mig från att försöka, våga och agera. Jag klättrade på väggarna. Nu har det mesta lugnat ner sig. I denna känslovåg träffade jag flera människor, vissa av de behåller jag i mitt liv, de andra kan fara åt helvete. Men alla har de haft en tydlig och viktig roll i mitt liv, och alla har de på något sätt påverkat mig och framför allt lärt mig mycket. Jag älskar att lära mig nya ting. Växa som människa. Bli klokare och inte trångsynt som vissa apor på denna planet. Som sagt. Nu råder en stilla tystnad men jag känner än hur magen knyter sig vid tanken på att nu är det klart. Jag kan säkerligen tysta ner mig själv. Som jag så många gånger gjort. Men vill jag det?. Vill jag förbli en tråkig sten som vandrar samma gråa väg vi alla bör vandra. Eller vågar jag ta mig in på sidospår. Jag vet ju att jag är kapabel till att ta mig tillbaka. Jag kan om jag vill. Jag är rädd för mina känslor som tycks överraska mig gång på gång. Jag sover på höger sida av min säng men hjärtat mitt ligger på vänster sida. Det pågår en ständig kamp i mig och jag är så jävla trött på att vara rädd. Jag är trött på allt. Framför allt trött på mig själv som känner och tänker för tok för mycket. Jag föreslog för en man att han skulle vika ihop mig och bevara mig i en låda. "Dig ska man aldrig stoppa i en låda, Priscilla", blev hans svar och det stämmer fan i mig. Jag tänker aldrig hålla käften. Och jag tänker fan aldrig i livet bli en tråkig grå sten. Jag äter hellre bajs med ketchup på.