To be ahelyn

Så var stunden kommen. Och som så många varnade så var det väl precis så här det skulle kännas när den väl kom. Jag valde det själv så nu får jag stå mitt kast. Att vara ensam tycks vara mitt eviga öde. Att jämt sakna är min vardag. Men ändå kan jag inte sluta söka efter min trygghet. Min fasta punkt. Jag får väl bara lära mig att jag är mitt eget tempel och att jag endast kan vara trygg i mig själv. Det går sådär bra. Men vill ändå krama någon annan än kudden på natten. Att ständigt ha en telefonlur mot örat för att slippa känna sig så jävla ensam. Jag saknar dig Dilan. Jag gör det verkligen. Och det finns nog ingen annan jag skulle vilja ha här vid min sida här just nu.  Men det får bli jag och kudden. Den duger bra den med. Den sticker iallafall inte.