To be ahelyn

Det känns som om jag sitter på mitt hjärta. Jag tappar stundvis bort mig själv och jag kan känna att jag saknar den där gamla "Priscillan". Den nya skrämmer mig lite. Hon är överallt och ingenstans. Ibland kan jag stanna upp mitt i allt och undra hur jag resonerar, hur jag igentligen mår. Är det här en del av den process som kallas att finna sig själv. Då man möter sin spegelbild och viker undan blicken. Då man inte förstår eller minns hur i helvete man hamnade just här. Då jag finner fläckar på mitt golv som vägrar gå bort och kläderna inte doftar som de brukar.
Jag kanske bara behöver åka hem.