To be ahelyn

Jag låg med dina armar runt mig och kippade efter andan. Den var så himla svår att hålla igång och ännu svårare att hitta någon form av takt. Rummet var mörkt, för att du släckte varenda lampa och ljus i hopp om att slippa se min fladdriga panikblick. Jag sparkade av mig täcket och du drog det runt mig om och om igen. Tills jag sa: Idjet, jag är varm. Då flinade du bakom mig. Jag varken hörde eller såg det. Men jag visste att du flinade. Du la din näsa vid min hals och andades in min doft. Du flätade dina fingrar runt mina och tog ännu ett djupare andetag om mig. Jag luktar gott. Det säger du jämt. Och så började jag prata. Först lite sluddrigt. Nästan helt osammanhängande. Jag berättade om Dj:n och vilket jävla svek.  Hur jag skrattar och ler, men hur något ändå slocknade när jag var fyra. Jag trodde dessa tårar var slut, men självklart finns det två envisa jävlar som letar sig fram när halsen blir så tjock att det känns som rakblad glider ner för halsen när man sväljer. Du var tyst. Jag berättade. Jag blev tyst.
Det var så jävla tyst. Som om vi höll en tyst minut. En tyst minut för den fyraåriga flickan bakom soffan som håller för öronen medans mamma och pappa skriker och gråter. Jag tog ett djupt andetag, kände hur klumpen löstes ut i ett slags välbehag som spreds sig i kroppen. Det fick liksom bära eller brista.
Jag vill att du ska veta allt.
Vi somnade och jag hade fortfarande dina armar runt mig. Du drog mig till dig, kysste mig på pannan och viskade "Jag älskar dig Priscilla".
Vet du vad som hände då?
Den fyraåriga flickan reste sig upp från det kalla golvet. Hon torkade sina tårar och gick därifrån. En gång för alla.
Hon kommer aldrig att sitta där igen. Hon går vidare nu. Vet du varför?
För att du släppte aldrig taget om mig. Inte ens lite. Du drog mig intill dig. Som om min smärta var din.
Nu är jag din.

Sometimes good things fall apart so better things can fall together