To be ahelyn

Alltså. Nu tackade ja till en fika jag inte vill gå på. Men jag såg ingen utväg. Jag lovar, det var hans fel. Och han kan fan inte missuppfattat mitt ansiktsuttryck. Han bad mig om en fika, jag såg ut som om han bett mig donera min lever. När han frågade efter mitt nummer suckade jag jättehögt, som han sagt "ge mig 50 armhävningar, NU!". Jag ville inte. Och nu blev det så här ändå. Vad ska jag göra?
Så här löd samtalet.
Alltså det här är en kille som jag brukar heja på och ibland väder-prata lite med.

- Tja,allt bra?bla bla bla
- jadå. allt bra bla bla bla
- bla bla
-bla bla bla?
- bla!
- bla bla blra?
- bla!
- OKej, men du? Tänkte om du ville ta en fika nån dag?
- Eeeeeeeeeeeeeh (ser otroligt bajsignödig ut) Njaaaaaaaa, jag vet inte.
- Alltså fika kan du väl?
- Ja, men alltså jag är inte ute efter att träffa nån. Det är det.
- Men så ska du inte känna. Det är en vänskaplig fika! Vi två, en fika, som vänner. Vänner fikar! ( VI ÄR INTE ENS VÄNNER)
- Mmm.. jooo...i för sig (ser jävligt tveksam och ledsen ut, som om jag står och väljer mellan att ha aids eller cancer)

ALLTSÅ! Jag fattar inte, ska jag här säga NEJ! Alltså säga nej till en annan människa som säger sig endast vill ha min vänskap. Hur har man hjärta att säga nej!??? JAG HAR INTE HJÄRTAT!!!

- SÅ ska vi ta en fika?
- jaaa okeeej  då! ( ser ut som om jag ska ut i krig)

Här tänker jag att man kanske kan låta det liksom rinna ut i sanden. Man liksom säger att man ska ta en fika nån gång, men det blir aldrig av. Så säger man till många ju. Typ "Vi hörs!" men så hörs man aldrig. SÅ ofta träffar jag inte honom ändå. Ser jag honom, kan jag gömma mig.

- Bra, ge mig ditt nummer!
- Ööööööööööööööööööh. Min mobil är sönder! (PANIK! och lätt sinnesförvirring)
- Är det inte din telefon som ligger där?
- JO. Men det är ett tillfälligt nummer. Jag ska byta.
- Okej, men ge mig båda dina nummer då!

VA FAN SKA JAG SÄGA HÄR! Nu har jag ju redan sagt ja till fikan, nu kan jag inte neka honom numret.

- Tack! Jättebra, testar att ringa nu.
- EHM, vänta ska bara dubbelkolla numret. Oj, råka skriva fel där i slutet. (FAN TA DIG HÅRT)
- Hehe, ja ge inte mig fel nummer.

Alltså nu är jag riktigt sur. Jag är fan förbannad. För jag vill ju inte gå på den här jävla fikan.
Men han tvingar ju mig. Jag sa att jag inte vill dejta någon. Då liksom säger han att det är vänskapligt. Om jag säger nej då! Då blir det någon personligt ju. Han kommer fråga varför? Och jag kommer återigen säga att jag inte vill träffa killar och han kommer återigen påpeka att det är en vänskaplig fika. OCH VI VET JU ALLA ATT HAN INTE VILL BLI MIN KOMPIS. Men jag kan ju fan inte bevisa det.

Nu blir det så här att han kommer att smsa och fråga när vi ska ses och då får jag hitta på nån jävligt bra ursäkt. Typ obotlig sjukdom som smittar. Eller bara ignorera samtal och sms och sedan låtsas att det regnar när vi springer på varandra. Får helt enkelt döpa honom till "svara inte, hur full du än är".
FAN. Jag vet, det är inget snäll beteende. Men han tvingade mig. Han fick inte bara ett nummer. Han var ju envis som en åsna och gick i väg med två nummer. Han står säkert och high fivar med nån kompis just nu i detta ögonblick.

Åh, jag gör alltid så här.