Jag går och fiskar!
Häromdagen upplyste en vän mig om att jag är en sån som fiskar komplimanger. Jag blev snopen, för jag har faktiskt inte uppfattat mig så. Jaa, jag vet. Man ser sina egna brister sämst. Men faktum är att självkritisk är mitt andranamn. Jag kan räkna upp de flesta av mina dåliga sidor och brister. Jag kan rabbla de i sömnen till och med. Och jaa, jag är medveten att listan är lång. (Den blir ändå aldrig lika lång som listan med mina bra sidor). Men, en sån som fiskar komplimanger, tycker jag fan inte att jag är. Visst jag kan vara ärlig och säga att mina armar är feta eller att mitt hår skulle behöva en rejäl omgång med saxen. Men när jag säger detta, menar jag det till hundra procent. Jag sitter ju inte med sjukt vältränade armar och glansigt Loreal hår och gnäller så att människor ska kasta komplimanger till mig. Hur vill jag att folk ska besvara mitt whainande? De ska också whaina, peka på sina feta låt eller ojämna tänder så att jag mår bättre. Så att vi alla mår bättre. Men alltså det är jävligt intressant när en människa berättar något om dig själv som du verkligen inte visste om. Man blir lite rädd. Liksom här går jag runt i livet och tror att jag är SÅ HÄR och så är jag egentligen SÅ DÄR! Pratade med en annan nära vän om det. Hon berättade att jag fiskar komplimanger när jag lägger upp snygga bilder på mig själv med en rubrik som "Kolla vad snygg jag är" och bjuder in att folk ska kommentera och hålla med om min snygghet. Jag är väl medveten att dessa inlägg provocerar för visst får man aldrig berätta att man tycker man är snygg i lilla landet lagom, det vore för jäääävligt rent ut sagt. Men här blir det då en paradox. Ena tycker att jag fiskar när jag snackar skit om mig själv. Den andra tycker att jag fiskar när jag snackar bra om mig själv.
huh?