To be ahelyn

Jag lyssnar på herr Hellström och det finns vissa toner i vissa sånger som får mitt hjärta att bokstavligt talat skutta av nostalgi blandat med melankoli och allt annat som som slutar på koli. Livet är bra lustigt. Det är som ett pussel som kan kastas/ramla ner på ett golv. Bitarna flyger åt alla håll och man ser inget mönster eller mening med pusslet. Men så helt plötsligt så hittar varje bit tillbaka och man blir komplett igen. Ibland försvinner bitarna. De sugs in i damsugaren eller hamnar under möbler som är för tunga för att lyfta. Då byts bitarna ut mot nya och i samband med det förändras pusslets mönster.
Men hel igen, det blir man alltid.













RDP