To be ahelyn

Idag grät jag med huvudet mot kudden. Kudden blev blöt och jag testade att skrika lite i den. Det lät som när man skriker i ett glas. Man får ingen luft heller. Efter ett tag måste man vända huvudet åt antingen vänster eller höger för att hämta lite syre. Man bara måste. Igår var en hemsk dag. Vacker. Men hemsk. hemsk. hemsk. Jag grät natten vi fick reda på att du dött. Jag kommer ihåg att jag slog med händerna och mitt ansikte och skrek "Noooo" och lutade mig mot sängen. Sen har tiden gått som i slowmotion. Jag har inte velat gråta. För det finns de som förtjänar gråta mer än vad jag gör. Dina föräldrar. Dina syskon. Men igår. När jag såg din pappa, din bror, min pappa, dina bästa vänner gå fram mot kistan och lyfta den för att gå ut från kyrkan brast det för mig. Jag grät för att jag aldrig fick en chans att lära känna dig. Jag grät för att du var mitt kött och blod, min vackra kusin, och jag aldrig kramade dig och sa "jag älskar dig". Jag grät för att du nu är borta och aldrig mer kommer tillbaka. Jag känner en sån sjukt stark önskan av att få hålla om dig och pussa på ditt ansikte. Jag vill ge dig pengar. Jag vill köra dig till dina kompisar. Jag vill skälla på dig och ringa och fråga vart fan är du?
Jag har ett sår i mitt hjärta. Och det känns skönt att ha det där. På ett konstigt sätt.
Såret visar att jag älskade dig.
För att du var min kusin.
När vi ses igen så ska jag bevisa det för dig.


Jag älskar dig Kevin!