To be ahelyn

Älskar att jag så fort jag meddelar att jag tar paus på grund av någon anledning så kommer all min blogglust tillbaka. Jag är fortfarande sjuk. Eller alltså, inte helt sjuk. Början till sjuk. Men ändå sjuk. Men det känns som om det inte brytit (eller säger man brutit eller brötit) ut än.  Kan ju fortfarande gå och sånt. Jag är en sån som inte stanna hemma såvida jag inte har galen feber. Detta har jag fått från min mamma som alltid går sjuk till sitt jobb. Och desstuom vägrade låta mig stanna hemma från skolan när jag var sjuk. Hon trodde alltid att man fejkade och skickade iväg en fast man hade ont överallt. Mamma och pappa är hemma! Trots att de fortfarande befinner sig långt bort från mig så går vi alla på svensk mark. Det känns tryggt och bra. Måste hem snart och pussa på dem (och hämta mina presenter) Alltså chilenska presenter är såå jävla gulliga och roliga att få. Man får typ ett hemmagjort armband som är gjord av en  peruansk liten flicka som säljer dem på gatan. Man får en halv parfym flaska som nån i huset inte ville ha. Man får tillbaka sånt som man har gett till dem men som de redan använt upp eller tröttnat på. Man får alltså tillbaka sina egna gåvor. Sen får man en massa bilder på alla i familjen. Älskar dessa presenter. Äkta vara!
Har ni hört om designern Alexander McQueen som ryktas tagit livet av sig?. Alltså. Ibland när jag själv känner att livet är tråkigt så brukar jag tänka på dem som har alla pengar i världen och kan göra i princip vad som helst. Behöver inte jobba såvida de inte vill det. Känner de sig deppiga? Då åker man till Caribien. Känner sig rastlös? Kan shoppa för flera loppor. Och så känner dessa människor att livet inte är värt att leva. Dem som "har allt". Kanske hade de varit lyckligare om de suttit i min lilla etta. Msnat med Babe (vår nya grej) ätit godis och lyssnat på massa romantisk smörmusik och saknat honom.
Kanske. Kanske inte. Troligtvis inte. Men ändå. PyzzPyzz