To be ahelyn

Sitter på fäisbok och tittar på alla bilder från Chile som ramlar in. Tycker inte om att titta för hela hjärtat sväller till av att se min familj tillsammans, utan mig. Men som vanligt plågar jag mig själv och går igenom bilderna. Stannar upp när jag ser en bild där Lillasyster är med. Jag får titta flera gånger för att typ känna igen henne. Det känns som om jag glömt hur hon ser ut. Hur det känns att vara nära henne. Jag saknar henne varje dag. Mer än vad jag brukar erkänna för andra och mig själv. Jag gråter lite i smyg ibland. Men jag visar inte det utåt. Det är sagt att jag ska tuffa till mig. Endast gråta i absolut nödfall. Om någon dör eller...  nej det är nog bara om någon dör som jag får gråta. In public snackar vi nu. När jag är ensam gråter jag lite för allt möjligt. Då kan ingen bestämma över mig. Det är lustigt hur vi människor gör oss beroende av varandra. Jag har alltid varit sjuuukt sällskapssjuk. Hemma i Skåne så är vi i familjen alltid tillsammans. Om jag sitter vid datorn och Lillasyster är i vardagsrummet känns det jävligt ensamt och tomt och det dröjer inte länge innan någon av oss börja ropa efter den andra. Här i Stockholm vande jag mig vid att alltid ha min dåvarande pojkvän vid min sida. Vi byggde upp en tillvaro tillsammans och allt som jag gick igenom gick vi igenom tillsammans. Man var två om allt. Och allt är så mycket roligare när man är två. När detta rubbades ersatte jag det med vänner. Jag var aldrig ensam för antingen var någon hos mig eller så var jag hos dem. Jag omringade mig med dem och det enda jag i princip lärde mig var att sova ensam. Vilket var jävligt jobbigt men det gick ju det med. När vänskaper dog ut klev diverse dejter och ragg in. Varje kväll var det antingen dejter, samtal, sms som gjorde mig sällskap i min ensamhet. Att veta att det fanns någon som ville vara med mig, som ville träffa mig, fick mig att överleva tomhetskänslan. Jag klamrade mig fast vid detta och insåg inte hur allting egentligen bottnade i att jag inte klarade av att vara just ensam. När alla sådana ytliga band klipptes kom min älskade Babe in i mitt liv. En man, en vän. Allt i samma paket. Under Babe- tiden lärde jag mig ändå att bara sitta i mitt hem och inte göra någonting. Bara vara. Men jag sneglade upp mot taket och visste att där fanns Babe. Om jag skulle få svårt att andas eller om alla ljus skulle slockna så var han bara en trappa upp. Och när ljusen slocknade så var han alltid på plats för att hjälpa mig tända nya. Idag har jag ingen som på studs skulle komma om jag skulle behöva det. Idag är Babe borta. Eller inte borta men han är inte så lättillgänglig längre. Min egen familj har varit borta i flera veckor. Min Lillasyster som är mitt syre, har jag lärt mig fungera utan. Mina vänner är borta. Alla ragg är borta. Allt är rensat. Kvar finns jag. I min ensamhet. Och se där. Det går ju faktiskt. Även om det inte alla gånger är speciellt roligt. Vi människor är starkare än vi tror. Allt jag trott skulle döda mig, har gjort mig starkare. Jag kan ibland inbilla mig att jag inte kan leva utan en person, och sen när den försvinner så lever jag vidare starkare än någonsin. Jag måste påminna mig själv om det här oftare. Min mamma säger alltid "Den viktigaste relationen du kommer ha i ditt liv är den relation du har med dig själv. För vad som än händer i livet så är det dig själv du måste vara med" Och jag kunde fan inte sagt det bättre själv.