I prayed for someone like u

Vi firade två alla hjärtans dagar ihop. Adam och jag. Den första via brev eftersom han satt inne då. Jag tajmade med att sända mitt brev så att det skulle komma fram på den fredagen som den alla hjärtans dag infann sig. Vi brevväxlade intensivt och en gång i veckan damp det ner ett brev till mig som jag ofta läste i hissen på väg upp från min brevlåda. Jag hann ändå aldrig in i lägenheten utan stannade i korridoren medans jag läste igenom hans ord. Jag läste snabbt. Nästan stutsade över vissa meningar. Jag vet inte varför men jag antar att det var som ett utsvultet barn som får mat. De äter snabbt nästan som om de är rädda att någon ska ta maten ifrån dem. Väl inne i min lägenhet så hade jag högläsning för mig själv och betonade mening för mening. Sakta som att jag försökte njuta av bokstäverna i bläck på det vita pappret. Just denna alla hjärtans dag så hade jag verkligen inte förväntat mig något från honom. Det var min tur att skicka. Jag hade noga formulerat mig och utan att låta för puttinuttig och löjlig så ville jag att det skulle framgå att han var den jag tänkte på under denna dag. Adam är ju inte så mycket för kärleksförklaringar men jag hade på ett roligt och koncist sätt fått fram mitt budskap. Under denna tid så var Adam placerad långt bort från mig. Det fanns inga chanser till besök men desto mer brevväxlade vi. Ibland kunde jag få ett samtal desstuom. "Heellooooo" skrek han när han ringde. Han lät alltid glad och pigg som om han ringde från en solsemester med grabbarna. Jag pratade mest om mig själv under dessa samtal. Försökte inte ställa för många frågor till honom. Vad finns det liksom att berätta när man sitter runt fyra väggar. Jag ville inte att samtalen skulle få honom att må sämre så jag pladdrade på om min vardag. Det var svårt att välja tonläge. Ville inte låta för glad eller för ledsen. Fick hitta ett mellanläge där. Hatade samtalen. Framför allt minuterna efter samtalet då jag analyserade allt som sagt och dessutom fick tampas med alla blandade känslor.

Jag tittade igenom min post när jag fann ett brev. Jag kände igen hans handstil på de krokiga versaler som han alltid använde när han stavade mitt namn och adress. Jag slet upp brevet och hittade ett gulligt rött vykort. En nalle som kramade en annan nalle och precis under stod det "Be my Valentine". Bakom kortet stod det två meningar."Du är överallt här inne på anstalten. Jag ser dig överallt." Jag ångrade genast mitt eget brev som nu verkade så himla kyligt i jämförelse med detta. Jag höll kortet mot hjärtat som om jag försökte mata det med kärlek. Den natten som jag med vykortet precis vid min sida. Jag önskade att någon dag skulle Adam ligga där brevid mig och allt det här endast skulle vara minnen att skratta tillbaka till. Många frågar hur jag stod ut under den här tiden. Flera menar att de aldrig skulle klarat av det. Jag vet aldrig vad jag ska svara på det. Jag tycker inte att det fanns några alternativ. Han hade aldrig bett mig vänta och jag hade aldrig lovat att göra det. Men ändå så gjorde jag det. Jag brukar säga att jag ändå inte hade något annat för mig. Men sanningen är den att det aldrig var jobbigt. jag brukade låtsas att jag hade huvudrollen i en romantisk film och min kära befann sig ute i krig. Det var nåt romantiskt över det. Men tyvärr även något sorgligt och otroligt skrämmande. För att inte tala om skammen. Jag höll allt för mig själv. Vem skulle förstå? Jag förstod knappt mig själv. Jag antar att jag tänkte att jag går så länge fötterna bär. Både Adam och jag var inställda på att breven kunde sluta komma. Men de gjorde aldrig det. Det är jag glad för idag.

Andra gången vi firade alla hjärtans dag anstängde både jag och Adam oss till det yttersta för att det inte skulle bli en alla hjärtans dag. Han tyckte sånt var fånigt och det tycker jag med egentligen. Men innerst inne så ville jag ju självklart ha allt det där med blommor, presenter, gelehjärtan och middag. Men jag visste att Adam inte var sån. Det var ganska nytt mellan oss dessutom. Jag ville inte att han skulle känna sig pressad till något. Dessutom ska jag inte behöva be om något, eller hur? Sånt ska ju komma naturligt och gör det inte det, ja då får man väl gå ut och supa. Och det var precis vad jag gjorde. Jag planerade in en riktigt utekväll med en vän och lämnade mobilen hemma. Dels för att undvika att den söps bort och framför allt för att undvika ett viss fyllesamtal som kunde sluta med "Det är för faaan alla hjärtans dag och vart faaan är du?" Just denna kväll hade jag inte fått i mig så mycket föda som jag borde och när de första vindropparna träffade min mage kändes de som eldklot. Redan där borde jag satt ner glaset och beställt en taxi hem. Men eldklot skall dränkas i vin resonerade jag och utan att jag märkt det själv hade jag fått i mig för mycket. Tackar Gud för att jag inte hade min mobil med mig för jag började blir rejält aggresiv efter tag. Vad är det som gör att man kan bli så satans förbannad över absolut ingenting. Jag minns hur jag stod i badrummet i den förfest vi var i och pratade med speglen. Jag lyfte ett ögonbryn och pekade med ett finger på mig själv och så sa jag "Fuck alla hjärtans dag". Ja skratta ni. Men det som kommer härnäst är inte lika roligt.

Jag blev så dyngrak att jag inte fick följa med ut. Mina vänner kom överrens om att skicka hem mig och stängde in mig i ett sovrum medans de väntade in taxin. Jag var som ett vilddjur där inne. Alla var mina övänner och kunde dra åt helvete rent ut sagt. Jag tog det så personligt och trodde att anledningen att de inte ville att jag skulle följa med hade något att göra med Adam. Mina vänner var aldrig riktigt förtjusta i honom. De ville mitt bästa. Det vet jag nu i efterhand. Men då. Jag var som en gladiator redo att slåss för kärlekens skull. Ni vet själva hur allt handlar om liv och död på fyllan. Eller ja, det mesta i mitt liv är på liv och död. När de knuffade in mig i taxin räckte jag fuck you genom glasrutan och började snyfta över all orättvisa som skett. Taxichaffören tittade på mig via bakspeglen med oroliga ögon. Han var väl rädd att jag skulle spy på hans säten. Men när jag medvetet började snyfta högre frågade han om han kunde hjälpa mig på något sätt. Jag fick hans mobil i min hand och med darriga fingrar slog jag Adams nummer. Flera signaler gick fram men inget svar. Som jag misstänkte. Adam svarar inte på okända nummer. Jag testade en sista gång och överraskande nog svarade han.

- Princess. Vart fan är du. Det är för fan den här jävla dan. Alla romantikers dag och du är inte med mig och du är en romantiker ju.

Jag fick inte fram något ord för jag drabbade av en tidernas värsta hicka. Adam skulle möta mig vid min port och så avslutade vi samtalet. Hela taxiresan hem satt jag och smålog. Det skulle bli en bra dag, trots allt. Precis när vi kör förbi mina byggnader stannar taxin till för förbipasserande vid ett övergångsställe. Jag tittade sömnigt ut genom rutan när jag plötsligt ser honom. Adam. Han hade på sig en svart skinnjacka och i sin hand höll han blommor. Och vet ni vad. Han sprang. Han sprang genom den kalla natten med en bukett i näven och jackan öppen så att den fladdrade i vinterkylan. Om detta varit en film, tänkte jag, så hade jag gått ur taxin nu och sprungit mot honom. Men mitt berusade tillstånd hindrade mig och taxin fortsatte fram mot min port. Jag satt kvar i taxin och betraktade taxischafförens blick i spegeln. Adam kom fram, betalade för mig och hjälpte mig ut. Jag kände mig som ett monga och la hela min kropp och vikt mot Adam. Han räckte fram de rosa rosorna och jag skulle precis säga tack när jag känner hur en tsunami inom mig var på väg upp. Det fann inget jag kunde göra åt det. Och där precis framför mig port. Framför två rökande indier i flippflopp sandaler. Framför min vackra rosor. Framför min vackra serbiska prins. Så spydde jag för kung och fosterland. Indierna avlägnade sig och jag kände hur Adam drog bak mitt hår och strök mig varsamt över ryggen. Jag vet inte hur länge jag stod där. Men jag minns hur jag vaknade morgonen efter med blyhjälm på huvudet och förvirrad satte mig upp. Jag tittade mot min soffa och där låg han. Helt perfekt i sina jeans och t-shirt. På bordet låg en hjärtformat förpackning med gelehjärtan och i ett glas stod mina rosor.
Grattis på alla hjärtans dag.
Älskade Adam.
Vart du nu än är.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback