No more sad songs for me

Jag satt kvar en stund på min plats. Musiken dunkade på i vanlig ordning och en vän reste sig och drog in i mig mot dansgolvet igen. Jag försökte dansa som om inget hänt men i mitt huvud pågick för många tankar för att jag skulle lyckas hålla takten. Jag stampade hejvilt med en fot och den andra stod helt stilla. Mina armar hängde som två för långa orangutang armar. Min mun var halvöppen och min blick tom. Förstod att jag såg ut som en robot vars batteri höll på att ta slut. Jag gick ifrån dansgolvet utan ett ord, tog min väska och letade mig fram till toaletterna. Jag stängde in mig där. Satte mig på toalettlocket och drog efter andan. Okej Priscilla. Andas in. Andas ut. Det kändes som om jag hållt andan sen jag förstått att Adam var på samma plats som mig. Det kändes som om jag hade en betongklump i bröstet som jag bara ville skrika bort. Någon knackade på dörren och bad mig skynda på. Jag lekte med lite toalettpapper, slängde ner det, spolade och iakttog sorgset hur pappret försvann ner i avloppet. Jag minns hur jag önskade att jag på samma sätt kunde spola ner mina känslor för Adam. Framför spegeln kunde jag knappt känna igen mitt ansikte. Fick en känsla av att allt var overkligt och ville plötsligt bara därifrån. Men jag orkade inte förklara för någon. Om jag bara försvann kunde de bli oroliga. Så jag skrev snabbt ett sms till en av mina vänner och hämtade ut min jacka. Om jag inte förlorar mina vänner nu, så har jag riktiga vänner, tänkte jag medans jag brottade mig ut ur folkmassan vid entren. Det var en ganska kall kväll fast det var sommar så jag drog min kappa tajt om min klänning och började gå.

Där stod han. Som om han aldrig varit borta. Han stod lite längre bort med ett par grabbar och pratade högljud. Han hade en vit skjorta. Håret var fint. Hans ena hand  i hans jeansficka och den andra viftade i luften. Min första instinkt var att gå fram till honom. Men mina steg vägrade lyda mig och dessutom kände jag hur alla känslor omfamnade mitt hjärta. Bröstet dunkade hårt som om hjärtat ville hoppa ut och dansa mambo för mig. Det brände i magen. Vinet jag druckit hade börjat koka därinne. Jag styrde mina steg bort från klubben. Bort från nattlivet. Bort från Adam. Och där på plats lovade jag mig själv att aldrig mer kyssa hans läppar igen. Aldrig mer. Aldrig mer skulle han få ge mig sin dåliga massage. Hur kan jag låta en kille ge mig plågsam massage som inte ens är skön. Och ibland till och med fråga efter den. Längta efter den. Sakna den. Har jag ingen som helst heder? Jag såg framför mig hur jag den där gången på jobbet fyllt ett helt A4 papper med hans namn i stora versaler, i kursivt och hur jag på svenska, engelska och spanska skrivit jag älskar dig likt en förälskad tolvåring. Om jag haft det pappret framför mig hade jag lagt en sten i, knölat ihop det och låtit den träffa honom i bakhuvudet med hjälp av en hemmagjord slangbella. Allt det här tänkte jag medans jag med stadiga ben avlägsnade mig från platsen. Jag vågade inte vända mig om. Om jag skulle mot all förmodan möta hans blick så visste jag att jag skulle ge efter. Albert Einstein sa en gång att känslor alltid vinner över förnuftet, och visst är det så. Mina känslor vinner över allt. Varje jävla gång.


Det var mycket människor ute. Lördag kväll. Helgen efter löning. Att få tag på en taxi tycktes vara helt omöjligt. Jag ångrade mitt drastiska beslut i att bara gå ifrån mina vänner. Jag borde suttit kvar. Åtminstånde kört klart robotdansen och sen satt mig ner. Jag borde lagt mitt huvud mot nåns axel och bara suttit kvar. Suttit kvar. Det kändes som det bästa jag kommit på när jag stod där vid trottoaren och halvhjärtat tittade efter en ledig taxi. Det är något tragiskt med att gå ensam i vimlet, tycker jag. Känner mig iaktagen av precis alla. Alla är män är våltäktsmän och alla kvinnor prostituerade. Och jag kände mig som en prostituerad där jag stod i mina höga klackar och alldeles för korta klänning. Suttit kvar. Det är vad jag borde gjort. Kanske Adam hade kommit fram. Nej. Nej. Fel tanke. Jag la min hand mot huvudet som om jag bokstavligt talat försökte fösa bort tanken. När jag stod där i kylan fick jag sådan fruktansvärd lust att gå tillbaka. Jag kunde låtsas att jag glömt något. Eller bara gå tillbaka för att försäkra mig om att min vän fått mitt sms som sagt att jag gått hem. Ja, det skulle jag göra. Det var ju fruktansvärt ohyffsat av mig att bara lämna mitt sällskap sådär. Ja det är sant. Och bara så där hade jag övertalat mig själv att gå tillbaka. Jag småpratade med mig själv hela vägen tillbaka och blev mer säker på att jag borde gå tillbaka.

Vid entren tittade jag bort dit Adam stått med sina vänner. Men han var borta. Jag kände mig lite besviken. lite lättad men mest fånig över att gått hela vägen tillbaka för att konstatera att jag inte ville tillbaka in i klubben. Jag ställde mig vid sidan av kön och kände att jag var tvungen att ta ett snabbt beslut här. Skulle jag in eller ut. Jag vände mig om och började gå tillbaka mot taxibilarna igen. Jag skämdes. Som om hela min familj, vänner, bekanta och okända suttit i en publik och sett min töntiga catwalk fram och tillbaka från klubben. Jag ville ju bara se Adam igen. Det var sanningen. Det bistra sanningen. När jag satt i taxin hem fick jag sån lust att bara slänga mig ut ur bilen i farten. Jag satte mig på mina händer för att låta bli. Trycket över bröstet fick mig att inse att jag inte kommit över honom. Jag var inte ens halvvägs.
Jag var fast. Fast hos Adam.
Eller Adam var fast hos mig.
I mitt brustna hjärta.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback