No longer you and I
Jag gick en omväg på väg hem från jobbet igår kväll. Jag kommer alltid till en t - korsning där jag antingen kan välja en kort väg hem till mig, eller en lite längre. Den lite längre innebär stor risk att träffa Adam. Jag stod och velade en stund innan jag bestämde mig för att ta den lite längre vägen. Jag vill träffa honom. Jag vill, men jag vet inte varför. Jag bara finner ro i själen när han är runt mig. Som om jag tillfälligt stillar ett beroende. Jag vill att han ska se att jag lever. Att jag mår bra. Trots allt. Jag vill gnida det i hans ansikte tills det börjar fräta likt syra skulle göra. Jag gick med långsamma steg och med ipoden på högsta volym som vanligt när jag hörde hans steg brevid mig. Han tog tag i min jackärm som var tom och höll den i sin hand medans vi gick.
- Vad gör du nu förtiden Adam?
- Tänker på dig
- Varför?
- Jag saknar dig
Adam säger aldrig sånt här. Adam visar sin kärlek genom att nypa en på kinden eller skaka en till hjärnskakning. Om han sa det nu. Då måste han verkligen sakna mig. Jag tar alltid Adams ord på allvar. När han talar har han ett djupt tonläge som gör att alla runt honom stannar upp och verkligen lyssnar. Det han säger kan vara rent skitsnack, men människor lyssnar som om han avslöjar livsviktig fakta. Ungefär som Hitler gjorde. Adam. Adam. Adam. Jag saknar dig varje natt. Och saknaden blir aldrig mindre. Jag är så trött på att sakna dig. Jag sa inget av det här självklart. Jag hatar honom ju.
En bit ovanför backen som leder mig till min port slutade Adam gå. Han stannade upp men jag fortsatte fram. Inom mig tänkte jag "Följ efter mig då din jävla tönt" men stoltheten fick mig att istället öka takten. Jag stannade upp, vände mig om och där stod han. I sin stora jacka, händerna i fickorna och i sitt ruffsiga hår. Åh vad jag ville springa upp i hans famn. Låta hans händer leta sig in i min jacka och känna honom så nära mig som det går. Adam tog ett par steg mot mig. Jag tänkte på er, läsare. På allt jag avslöjat redan. På hur ni skulle reagera om jag gjort som jag önskat.
- Stick!
Jag spottade fram ordet och gick med bestämda steg därifrån.
Det här måste få ett slut.
Doser får ökas.
Krissamtal får bokas in.
Jag orkar inte ha det så här.
Mer.
- Vad gör du nu förtiden Adam?
- Tänker på dig
- Varför?
- Jag saknar dig
Adam säger aldrig sånt här. Adam visar sin kärlek genom att nypa en på kinden eller skaka en till hjärnskakning. Om han sa det nu. Då måste han verkligen sakna mig. Jag tar alltid Adams ord på allvar. När han talar har han ett djupt tonläge som gör att alla runt honom stannar upp och verkligen lyssnar. Det han säger kan vara rent skitsnack, men människor lyssnar som om han avslöjar livsviktig fakta. Ungefär som Hitler gjorde. Adam. Adam. Adam. Jag saknar dig varje natt. Och saknaden blir aldrig mindre. Jag är så trött på att sakna dig. Jag sa inget av det här självklart. Jag hatar honom ju.
En bit ovanför backen som leder mig till min port slutade Adam gå. Han stannade upp men jag fortsatte fram. Inom mig tänkte jag "Följ efter mig då din jävla tönt" men stoltheten fick mig att istället öka takten. Jag stannade upp, vände mig om och där stod han. I sin stora jacka, händerna i fickorna och i sitt ruffsiga hår. Åh vad jag ville springa upp i hans famn. Låta hans händer leta sig in i min jacka och känna honom så nära mig som det går. Adam tog ett par steg mot mig. Jag tänkte på er, läsare. På allt jag avslöjat redan. På hur ni skulle reagera om jag gjort som jag önskat.
- Stick!
Jag spottade fram ordet och gick med bestämda steg därifrån.
Det här måste få ett slut.
Doser får ökas.
Krissamtal får bokas in.
Jag orkar inte ha det så här.
Mer.
Kommentarer
Trackback