I´m yours to keep
Jag gick inom affären efter min träning. Jag ser alltid ut som stryk när jag befinner mig i den affären. Antingen tidigt. Med ruffsigt hår och sömniga ögon. Eller efter träning. Med svettigt hår och trötta ögon. Egentligen skulle jag inte ha nåt speciellt, bara snabb föda efter träning. Som vanligt ställer jag mig vid alla hudvårsprodukter och tittar. Det har jag alltid gjort, sen jag var liten. Medans mamma fyllde kundvagnen stod jag faccinerat och tittade på alla färgglada produkter. När jag tröttnade gick jag över till hårfärgerna och tittade på alla vackra tjejer. Nu gör jag likadant. Bara det att numera åker det alltid ner nån hudkräm eller liknande i korgen. Jag bara trivs så jävla bra bland dessa hyllor. Då gick han förbi. Adam. Han gick med med ett par kompisar. En lite mindre kille med snaggat hår och spänd blick och en annan även han snaggat hår men med en lite piggare liksom förvirrad blick. Adam i sin stora Canada Goose jacka, högljud som vanligt. Jag hörde hans skratt på långa vägar. Han är en sån som skrattar rakt ut HAAHAAAAHAAAA, utan någon som helst tanke på allmänheten. Människor blir rädda eftersom skrattet överraskar dem och många vänder sig om och tittar efter honom. Tänk er, där står man och klämmer på advokadon och tittar efter den perfekta. Inte för mjuk och absolut inte för hård. Man kanske ska ta två? Vänta, lite längre upp ser de mognare ut. Och så kommer Adam precis bakom - HAAAHAAAAHAAAHAA. Alltså det är svårt att förklara men det är ett jävligt störrigt moment och man hänger med honom.
Vilket jag inte gör.
Längre.
- HAAAHAAAHAAA. Här är du!
Alltså är det inte konstigt hur en människa kan försvinna i flera månader. Fast man bor på exakt samma ställe och det lämnas åt slumpen att råka träffa på varandra, så gör man inte det. Man skulle kunna stå mitt i centrum en hel dag utan att träffa på människan. Jag har funderat på om det finns vägar här jag inte känner till. Men så träffar man honom en gång och helt plötsligt är han överallt. Som om han precis flyttat tillbaka.
Adam skrek den där meningen, skrattade högt åt aboslut ingenting och gick vidare med sina snaggade vänner. Jag hann inte ens reagera. Jag höll tamponger i handen. Jag fortsatte över till hårfärgerna. Kollade in tjejerna lite längre än vanligt så att han skulle hinna försvinna ur affären. På väg hem sprang jag nästan.
Jag orkar inte träffa honom.
Inte nu.
Inte så här.