To be ahelyn

Rubie kom upp med te och två lussebullar. Jag måste passa på när jag känner aptit är rädd att jag försvinner annars. Sitter på jobbet och väntar på dLo. Det är meningen att vi ska få något gjort idag. Skolshit alltså. Jag borde fan inte skriva här längre för jag pallar inte låtsas att mitt liv rullar på som det ska när allt bara har rasat. Jag tror inte jag är någon rolig människa att läsa om. Jag har liksom inga outfittor att bjuda på. Inga dagens lunch eller kolla vad jag köpte idag. Det är bara ren jävla ångest på papper eller skärm rättare sagt.
Jo jag kan bjuda på ett samtal som jag hade med Rubie precis innan hon gick.

Jag: Jag vill sticka en kniv i mig.
R: Ja, jag vet jag har också känt så. Jag tänker "Hoppa ner från 7:e våningen? Näää det gör för ont. Tabletter, ja!"
Jag: Men hur får jag tag på tabletter då?
R: Idjot! Man tänker så, men man gör inte det.
Jag: Aha.

Snart orkar jag inte mer. Ska det kännas så här varje jävla natt?
Finns så många ord men för få bokstäver. Det blir väl så när ord blir mer än bara bokstäver.
Jag önskar jag hade en "krisperson". Någon man ringer hit när det krisar sig. Typ som en mamma, eller mentor kanske.
Någon som skedar och väcker en när man dreglar. Någon som bryr sig om att man får i sig något på morgonen. Någon som påminner mig om att ta med vantarna när det är kallt. Någon som fixar matlåda och köper hem frukt och grönsaker. Någon som har koll på när man duschade senast.
Jag glömmer aldrig vid ett tillfälle i mitt liv då jag knappt kom upp ur sängen. Mamma stod inte ut och flippade till sist. Hon släpade mig till duschen mot min vilja. Jag skrek och grät men hon vägrade släppa taget. Jag skulle in i duschen. Hon var fan hårdhänt, blir fan lite upprörd nu när jag minns. Hon slet av min kläderna och jag stod och skakade som en liten kyckling. När det kalla vattnet träffade min kropp var det som om nålar stack mig. Det låter som tortyr men så levande hade jag nog inte kännt mig på länge. Mamma var asförbannad, tvättade mitt hår och svor på spanska. Jag grät tyst och tyckte mamma var så jävla elak. Jag kände att hon var så jävla arg. Frustrerad. Frustrerad över att se sin dotter ligga som en zombie i en säng. Arg över hur hennes dotters magra kropp tynade bort. Men när hon kammade mitt hår hörde jag hur hon grät och till slut kunde hon inte hålla sig. Hon kammade mitt hår med så stor ömhet att jag kände mig som om jag var gjord av porslin. Hon drog mig till sig och så grät vi i varandras armar. 

Idag drar ingen mig ur sängen. Jag måste dra mig ur den själv.
Just nu känner jag mig stolt över mig själv för jag fixar något som inte alltid varit så självklart.
Jag fixar det här.
Ensam.