Godmorgon Sverige
Jag måste sluta sova så mycket som jag gör. Sover till tolv, halv ett på dagarna, vaknar upp och är så trött att ögonen vill bara fortsätta sova som om det vore gryning, whattafuck liksom?. Senast man gjorde sånt var man 15 och mamma praktiskt taget var tvungen att bryta in dörren bara för att kolla att man levde. Jag vill bara sova, sova och sova. Jag dricker lite kaffe nu och försöker komma igång. Jag tittar ut genom fönstret och möts av ett självmordsväder som får mig att bara vilja lägga mig ner och gråta i fosterställning. Fan vilket deppigt inlägg. Nåt som är så jävla irriterande är hur folk i min omgivning tar mina uttryck. Fan sluta. Jag bara hör mina egna ord i andras käftar och blir så jälva irriterad, speciellt idag. Jag ska vara duktig idag och ta mig till gymmet. Sen ska jag ligga i min säng och plugga hela dagen. Ikväll kommer Lillasyster och hennes kille. Och imorgon kommer jag att vara lycklig. Då är det MUSE! Jag drömde om Matthew, sångaren inatt. Vi satt och pratade och skrattade och jag ville hålla hans hand, men det ville inte han för han typ satt på sina händer hela tiden. Men han sa att han visste att jag var deras största fan och att han skulle belöna mig för det (pengar?).
Dessa tre pojkar gör världens bästa musik. Jag inte bara älskar er, jag dyrkar er!
Allt går runt...
...i en fet stor cirkel. Vem lärde mig det där? Jo, Ken Ring, av alla människor.
Jag satt i !"det tysta rummet" i skolan. Och jag blev påmind om varför jag inte ska sitta i det där tysta jävla rummet. Jag blev ännu en gång utkastad för att jag harklar mig, eller snorar för mycket, eller så vibrerar min telefon och jag försöker svara och viskprata med människan i telefonen. Tills slut kommer nån jävla nörd i glasögon och ber mig gå. Va fan är det? Jävla rasister. Och jag kan bara inte vara i rummet där alla hänger och chillar och "pluggar". För att där sitter alla killar och raggar och alla tjejer viskar och snackar skit.
Jag fick ett sms:
"
Priscilla, du har en sån karisma och utstrålning att du får alla att hamna i blickstilla/när man ser dig gå förbi med dina vackra och bestämda steg som en RIKTIG kvinna/shiet, man hamnar direkt i tankevilla/för att inte nämna sinnesvilla/ herregud du är så ståtlig och fin att man måste skaka huvet snabbt ifall det inte var en synvilla/ och din frilla/ ditt goda latinamerikanska hår är så fint att hundar som parar sig står stilla/ och DÅ är det illa/för andra killars skull, le inte för mkt så dem inte får hjärtstilla/ och är det nån som behandlar dig dåligt kommer jag att skicka en gerilla/ o köra in huvudet långt in i röven på en gorilla/ för en sak är säkert, känner man dig, kan man inget annat än dig, gilla...."
Ett titt
In i mitt kylskåp och jag förstår varför jag kallas turktorsk.
how can I make it better again
Jag jobbade i receptionen idag där jag jobbat så många år tidigare. Fifan vad det var tråkigt. Jag stod upp och ruttnade. Hade glömt hur drygt det var. uscha jag orkar ens skriva om nonsens idag. Jag känner faktiskt att jag håller på att falla in nån djup koma. Ska vi våga kalla det depression? Är de vädret? eller är det bara det faktum att det inte händer allt för mycket runt mig. jag vet inte. Orkar inte ta reda på det. vet bara att jag liksom står med ena foten över kanten och vinglar. Får bara lust att ringa nån och krypa upp i en famn. Men jag vet inte vad jag säga. Jag tycker iallafall det är fantastiskt att jag har underbara människor runt mig som får mig att glömma att jag känner som jag gör. ALL KÄRLEK UPPSKATTAS mina vänner. I dont wanna fall.
Varmare breddgrader skulle definitivt sudda bort all form av depression.
Varmare breddgrader skulle definitivt sudda bort all form av depression.
Chilenare kan!
...
Jag är kär
Just det. Glömde berätta att jag är kär. När jag såg honom för första gången var jag tvungen att hoppa av löpbandet för att hämta andan. Och tro mig. Ingen får bort mig från löpbandet. <3 Eddie.
Haha, ja jag fyller 14 snart.
Haha, ja jag fyller 14 snart.
My work My way My day
Här sitter jag i min tjocka stora tröja som värmer mig i min iglo till lägenhet.
Fixar med musik till mitt nya pass. Jag älskar att jobba med människor och känna att all den tid som jag lägger på att fixa med musik och övningar gör underverk för en annan människas kropp. När passdeltagare kommer fram och berättar om tappade kilon eller vackrare muskler känner jag mig fulländad. Alltså då flyyyyyyyyyyyger jag. Jag får så mycket luft i mig, ni anar inte. Då är det värt allt slit och svett som rinner ner för min rygg.
Nu ska jag dricka lite te och fortsätta jobba med mitt pass.
Pato Pooh is bringing it back
Fan vilken bra video. Ser ni chilenska flaggan i tv-spelet?
mm, just det.
En riktigt bra dag
Har precis fått så himla fina underbara söta och gulliga nyheter. Jag är såååå glad. Vill bara berätta för alla vad det handlar om, men än får jag inte. Kan ju säga att det inte handlar om mig och det förklarar varför nyheterna är så himla bra. Annars har Rubie klippt sig och det var fan i mig inte en dag för tidigt. Jag har varit duktig och pluggat hela dagen. Sen har jag en lite för kort skjorta på mig. Jag lovar att den inte var så kort hemma men jag hade inte räknat med att den åker upp när jag går. Men det bjuder jag på. Måste gå. Puss Haj!
Vivir sin ti
När du saknar mig som mest brukar du ringa Lillasyster. Prata om ditten och datten. Bara för att höra en röst som påminner om min. du låtsas att du pratar med mig. då saknar du mig lite mindre. kommer jag någonsin bli älskad av någon så som du älskar mig. jag tror inte det. och jag måste nog lära mig leva med det.
Äntligen hemma
Fyfan vilken jävla dag. Jobbat och sprungit till nästa jobb på en halv sekund. Körde passet, svettades, spydde typ i min egen mun och körde vidare. Men nu är man hemma. Kroppen är helt slut, men jag älskar såna här dagar. Jag älskar att ha ett aktivt liv och jobbar bäst under press (jag vet, jag låter som Blondinbella). Nu ska jag hoppa in i duschen och stå där under en stråle. JA, en stråle varmvatten är vad jag får nowdays. Något är jävligt fel men jag orkar inte ringa någon. Under kallvatten är det är jävla sprut men växlar jag till varmt är det endast en liten mobbad stråle som träffar min kropp. Det känns surt. Som att jag inte förtjänar varmvatten. Fan vad ni inte bryr er om hur stark/svag min duschstråle är. Boooring jag vet. MEN VAD SKA JAG SKRIVA OM?
Hahaha2
Haha. Nu gick vi över på utseendemässigt dåliga egenskaper. Ett av dem lät så här "Du brukar gå med fötterna inåt när du är för full" HAHAHAHAHAHAHA. Jag döööööööööör. Fy fan vad kul. Jag går som ett mongo när jag är full!
Hahaha
Alltså om ni har tråkigt smsa era vänner och be dem skriva tre av dina dåliga egenskaper. Alltså vilka jävla svar man får. Mycket roligare än att få komplimanger. Jag garvar fortfarande. Kan ju säga att ett var "du ska alltid tycka så jävla synd om dig själv" HAHA! Dagens sanning för fan.
Brustna hjärtans höst
Spotify måste vara bland det bästa som hänt mänskligheten. Tänk er, all musik under samma tak.
Spotify och jeansleggins. Ääääälskar jeansleggings. Allt fett, under samma tak.
Har haft en fin dag tillsammans med kusin. Sushi och timmar på NK. Allt för att hitta jackan, som ingen annan har. Jag föreslog att hon skulle köpa nån på nån halvtaskig lågprisbutik i förorten om det är så jävla viktigt att jackan är unik. Och så just det, märket får inte synas. Va fan. Vad är meningen med att punga fram fem lax om man ändå inte ska flasha med märket? Jag skulle för fan låta prislappen hänga kvar tills någon modig jävel påpekade det och då gjort värsta scenen genom att försöka bita av prislappen med mina egna tänder när jackan sitter på mig. Just nu lyssnar jag på Lasse Winnerbäck. Känner mig som Jennie R. Fast utan villa, volvo, vovve och man.
Jag fick lagom med stryk idag på thaiboxningen. Körde med en kille och precis som när jag var liten så ska jag alltid försöka bevisa att jag minsann är minst lika bra som det manliga könet. Varje gång jag fick en spark mot mig, som var så jävla hård att jag fick klamra mig fast med mina 50 kilo att hålla kvar mig på planeten, så skrek jag "kom igen, hårdare kan du". Jag fick känna att jag levde, det fick jag. Nu är jag dock duktigt död. Ska ringa hem. Vilches skojade och pratade med chilensk brytning idag och fick mig att längta efter min goa lilla pappa. Jag snor alltid pappas pyjamas när jag åker hem. Jag lensar även kylskåp och plånböcker.
mina älskade föräldrar
Spotify och jeansleggins. Ääääälskar jeansleggings. Allt fett, under samma tak.
Har haft en fin dag tillsammans med kusin. Sushi och timmar på NK. Allt för att hitta jackan, som ingen annan har. Jag föreslog att hon skulle köpa nån på nån halvtaskig lågprisbutik i förorten om det är så jävla viktigt att jackan är unik. Och så just det, märket får inte synas. Va fan. Vad är meningen med att punga fram fem lax om man ändå inte ska flasha med märket? Jag skulle för fan låta prislappen hänga kvar tills någon modig jävel påpekade det och då gjort värsta scenen genom att försöka bita av prislappen med mina egna tänder när jackan sitter på mig. Just nu lyssnar jag på Lasse Winnerbäck. Känner mig som Jennie R. Fast utan villa, volvo, vovve och man.
Jag fick lagom med stryk idag på thaiboxningen. Körde med en kille och precis som när jag var liten så ska jag alltid försöka bevisa att jag minsann är minst lika bra som det manliga könet. Varje gång jag fick en spark mot mig, som var så jävla hård att jag fick klamra mig fast med mina 50 kilo att hålla kvar mig på planeten, så skrek jag "kom igen, hårdare kan du". Jag fick känna att jag levde, det fick jag. Nu är jag dock duktigt död. Ska ringa hem. Vilches skojade och pratade med chilensk brytning idag och fick mig att längta efter min goa lilla pappa. Jag snor alltid pappas pyjamas när jag åker hem. Jag lensar även kylskåp och plånböcker.
mina älskade föräldrar
Tisdag I love u
Jag har tvättat.
Och precis som det låter så känns det som om jag gjort något extraordinärt. Typ, jag har botat sjuka. Spelade playstation medans kläderna tvättades och torkade. Jag brukar somna om och sedan sova, sova, sova bort hela min tvättid. Sen får jag placera ut plagg för plagg i min lägenhet för självtorkning. Not funniiiiii. Igår körde jag magpass med Mister Vilches vilket var otroligt givande. Jag hade typ noll motivation och gick runt och typ latchotränade. Ni vet, gör två set och vilar i en halvtimme. Iallafall så tog Vilches tag i mig och utsatte mig för jämna plågor. Det känns idag. Vilches är chilenare. Det innebär att det tog oss typ två timmar att bli homies och uttala - cant live whithout you - fraser. Jag lyssnar på Ken Rings nya skiva.
Och ni som hängt med mig länge vet ungefär vilket tillstånd jag befinner mig i när jag lyssnar på Ken.
Jag har en vän. Som står mig väldigt nära. Kanske är det han som känner mig bäst. I allafall är det han som vet mest. Han skäller ut mig typ varje dag. Säger att jag är en idiot som gör idiotgrejer och tänker idiotiskt. Han säger ofta att "det där diggar jag inte preece" och ger mig blickar som får mig att ångra tankar och ord på två sekunder. Men han är även den som skickar sms mitt i natten och berättar hur fantastisk jag är. Han får mig att skratta. Han får mig att må bra. Han får mig att känna mig som en del av något. Av något endast vi två ingår i.
Han kan krama om mig och pussa mig på pannan, trycka mig mot hans bröst och omfamna mig med starka armar. Då känner jag att ingen någonsin kan göra mig illa. För då flippar han som håller om mig. Precis som jag känner i min pappas famn. Min älskade babe.
Och precis som det låter så känns det som om jag gjort något extraordinärt. Typ, jag har botat sjuka. Spelade playstation medans kläderna tvättades och torkade. Jag brukar somna om och sedan sova, sova, sova bort hela min tvättid. Sen får jag placera ut plagg för plagg i min lägenhet för självtorkning. Not funniiiiii. Igår körde jag magpass med Mister Vilches vilket var otroligt givande. Jag hade typ noll motivation och gick runt och typ latchotränade. Ni vet, gör två set och vilar i en halvtimme. Iallafall så tog Vilches tag i mig och utsatte mig för jämna plågor. Det känns idag. Vilches är chilenare. Det innebär att det tog oss typ två timmar att bli homies och uttala - cant live whithout you - fraser. Jag lyssnar på Ken Rings nya skiva.
Och ni som hängt med mig länge vet ungefär vilket tillstånd jag befinner mig i när jag lyssnar på Ken.
Jag har en vän. Som står mig väldigt nära. Kanske är det han som känner mig bäst. I allafall är det han som vet mest. Han skäller ut mig typ varje dag. Säger att jag är en idiot som gör idiotgrejer och tänker idiotiskt. Han säger ofta att "det där diggar jag inte preece" och ger mig blickar som får mig att ångra tankar och ord på två sekunder. Men han är även den som skickar sms mitt i natten och berättar hur fantastisk jag är. Han får mig att skratta. Han får mig att må bra. Han får mig att känna mig som en del av något. Av något endast vi två ingår i.
Han kan krama om mig och pussa mig på pannan, trycka mig mot hans bröst och omfamna mig med starka armar. Då känner jag att ingen någonsin kan göra mig illa. För då flippar han som håller om mig. Precis som jag känner i min pappas famn. Min älskade babe.
En komplimang
- Jag älskar denna bilden, gör inte du det?
- Nej fyfan. Du ser ut som en afgansk cigarettpojke som säljer billiga cigg på motorvägen.
Dessutom ser det ut som att du smyger med din sexualitet, nån frågar "are u straight" och du bara "mmmmmm (u never know)"
chile vs colombia
2:51 Alexis Sanchéz
Viva Chile Mierda
Gissa vilka som ska till VM?
En sån där natt man aldrig glömmer
Det var en sån där underbar kväll som man bara upplever när man är elva år och livet är en schlager typ. Det var snö utanför rutan och Tamara, lillasyster och jag var ute och åkte pulka. Vi skrek och skrattade och gjorde oss illa. Jag åt snö och alla tyckte jag var äcklig. Tamara råkade sparka mig när hon hamnade över mig med pulkan. Det fick hon sota för. En rejäl spark på skallen fick jag in när vi åkte ner för andra gången. Oj, förlåt (fullträff, jag var elak som liten) Det var en sån där dag man kom hem rosig om kinderna och vi blev serverade varm choklad och goda mackor med smält ost på ( och inget av det satte sig på rumpan!) Vi låg i sängen länge och pratade. Jag, lillasyster och Tamara, min kusin. Vi pratade om Niklas och Andre, snyggaste killarna i min klass. Vi pratade om hur Niklas hade sagt till hejdå Priscilla, fast det satt minst två andra personer i rummet (sånt här kunde man leva på och spelar om och om igen länge i hjärnan. Minst i tre månader. Tålamod försvinner med åren.) Vi pratade om mig mig mig. Lillasyster fick inte en syl i vädret, hon var ju typ född igår. Och så somnade vi. En sån där härlig djup sömn som bara barn kan falla i. Inga gamla pojkvänner som springer runt i string, eller räkningar som försöker strypa en. Varken några blodiga händer eller blodiga tänder.
Så plötsligt vaknade vi till av att någon skrek. Det kom utifrån.
Vi satte oss sömniga upp och tittade ut genom fönstret. Det var en sån där vacker vinternatt. Snöflingorna faller ner i slowmotion och man kan liksom följa de med blicken. Uppifrån och hela vägen ner tills den smälter ihop med den tjocka snön på marken. Under alla gatlyktor ser snön ut att vara gjord av diamanter. Men det är på grund av lampans gula sken.
Jag kommer ihåg att jag tänkte "Varför har hon ingen jacka på sig, det är ju jättekallt" Jag glömmer aldrig denna tanken. Den var så jävla idiotiskt orelevant. Redan som barn svek hjärnan mig i kritiska stunder. Vi såg att hon grät och kupade sina händer runt munnen för att skrika på de vuxna.
"Min pappa har dött. Han är död. Min pappa har dött" skrek hon om och om och om igen när de vuxna frågade vad som stod på. Sen gick allt väldigt fort. Husets alla lampor tändes, garderober öppnades, nycklar skramlade och även om ingen grät så kändes det i luften att inget var som det skulle. Dörren öppnades till oss och mina hand höll hårt om Tamaras. Vi fick inga förklaringar. Upp och klä på sig. Vi skulle springa över till grannen som inte alls var en granne utan bodde en jävla bit bort men ändå tydligen tillräckligt nära för att kallas grannen. Vi sprang ut i kylan, Tamara och jag. Hjärtat dunkade och vi visste att det här måste gå snabbt. Så vi sprang. Och det var halt. Och jag halkade, ramlade och lyckades fälla Tamara när jag ändå var där nere (fullträff) och vi båda slog i svanskotan och bakhuvudet i en duns. Varför gör inget ont i den åldern? Vi låg där ett tag. Men så började vi skratta. Högt och sådär jobbigt som bara barn skrattar. Men så hög det till i hjärtat och det gjorde det förmodligen i Tamaras med. För vi slutade skratta samtidigt, reste oss och sprang vidare. Tillsammans med grannen sprang vi tillbaka och såg hur alla de vuxna försvann tillsammans in i den vackra natten. De skulle hem till en familj vars tillvaro aldrig skulle bli den samma. Vi la oss igen i den fortfarande varma sängen och kramade om varandra hårt. Sen grät vi.
Så plötsligt vaknade vi till av att någon skrek. Det kom utifrån.
Vi satte oss sömniga upp och tittade ut genom fönstret. Det var en sån där vacker vinternatt. Snöflingorna faller ner i slowmotion och man kan liksom följa de med blicken. Uppifrån och hela vägen ner tills den smälter ihop med den tjocka snön på marken. Under alla gatlyktor ser snön ut att vara gjord av diamanter. Men det är på grund av lampans gula sken.
Jag kommer ihåg att jag tänkte "Varför har hon ingen jacka på sig, det är ju jättekallt" Jag glömmer aldrig denna tanken. Den var så jävla idiotiskt orelevant. Redan som barn svek hjärnan mig i kritiska stunder. Vi såg att hon grät och kupade sina händer runt munnen för att skrika på de vuxna.
"Min pappa har dött. Han är död. Min pappa har dött" skrek hon om och om och om igen när de vuxna frågade vad som stod på. Sen gick allt väldigt fort. Husets alla lampor tändes, garderober öppnades, nycklar skramlade och även om ingen grät så kändes det i luften att inget var som det skulle. Dörren öppnades till oss och mina hand höll hårt om Tamaras. Vi fick inga förklaringar. Upp och klä på sig. Vi skulle springa över till grannen som inte alls var en granne utan bodde en jävla bit bort men ändå tydligen tillräckligt nära för att kallas grannen. Vi sprang ut i kylan, Tamara och jag. Hjärtat dunkade och vi visste att det här måste gå snabbt. Så vi sprang. Och det var halt. Och jag halkade, ramlade och lyckades fälla Tamara när jag ändå var där nere (fullträff) och vi båda slog i svanskotan och bakhuvudet i en duns. Varför gör inget ont i den åldern? Vi låg där ett tag. Men så började vi skratta. Högt och sådär jobbigt som bara barn skrattar. Men så hög det till i hjärtat och det gjorde det förmodligen i Tamaras med. För vi slutade skratta samtidigt, reste oss och sprang vidare. Tillsammans med grannen sprang vi tillbaka och såg hur alla de vuxna försvann tillsammans in i den vackra natten. De skulle hem till en familj vars tillvaro aldrig skulle bli den samma. Vi la oss igen i den fortfarande varma sängen och kramade om varandra hårt. Sen grät vi.