To be ahelyn

Nu kan jag sidekick, frontkick, pungkick, backkick och backslick.




Dont ask



Do ask.


alltså på riktigt. jag kan inte skriva. Jag skakar.

Kolla på mitt hår. Haha. En massa bebishår överallt. Nytvättat och dant. Då blir det så grannt.
Nu har jag spelat playstation i en timme. Klockan är tjugo över tre. Klockan fem ska jag boxas. Ni ska få bildbevis.

Häromdagen upplyste en vän mig om att jag är en sån som fiskar komplimanger. Jag blev snopen, för jag har faktiskt inte uppfattat mig så. Jaa, jag vet. Man ser sina egna brister sämst. Men faktum är att självkritisk är mitt andranamn. Jag kan räkna upp de flesta av mina dåliga sidor och brister. Jag kan rabbla de i sömnen till och med. Och jaa, jag är medveten att listan är lång. (Den blir ändå aldrig lika lång som listan med mina bra sidor). Men, en sån som fiskar komplimanger, tycker jag fan inte att jag är. Visst jag kan vara ärlig och säga att mina armar är feta eller att mitt hår skulle behöva en rejäl omgång med saxen. Men när jag säger detta, menar jag det till hundra procent. Jag sitter ju inte med sjukt vältränade armar och glansigt Loreal hår och gnäller så att människor ska kasta komplimanger till mig. Hur vill jag att folk ska besvara mitt whainande? De ska också whaina, peka på sina feta låt eller ojämna tänder så att jag mår bättre. Så att vi alla mår bättre. Men alltså det är jävligt intressant när en människa berättar något om dig själv som du verkligen inte visste om. Man blir lite rädd. Liksom här går jag runt i livet och tror att jag är SÅ HÄR och så är jag egentligen SÅ DÄR! Pratade med en annan nära vän om det. Hon berättade att jag fiskar komplimanger när jag lägger upp snygga bilder på mig själv med en rubrik som "Kolla vad snygg jag är" och bjuder in att folk ska kommentera och hålla med om min snygghet. Jag är väl medveten att dessa inlägg provocerar för visst får man aldrig berätta att man tycker man är snygg i lilla landet lagom, det vore för jäääävligt rent ut sagt. Men här blir det då en paradox. Ena tycker att jag fiskar när jag snackar skit om mig själv. Den andra tycker att jag fiskar när jag snackar bra om mig själv.


huh?

Min telefon har varit avstängd ett tag. Förlåt, men den dog.
Nu är jag hemma igen. Förlåt, men jag känner mig ensam ändå.
Min säng är för stor. Förlåt, men jag fryser så.
Jag orkar inte vakna upp. Förlåt, men jag vilar liksom aldrig ut.
En bitande känsla som numera är bekant. Förlåt, men den äter upp mig inombords.
Jag är välsignad, jag vet. Förlåt, men jag glömmer så lätt bort.
Du skrek i min telefon. Förlåt, men jag var tvungen att lägga på.
Vi glider ur varandras grepp. Förlåt, men du håller för hårt.
Ingen vill egentligen släppa taget. Förlåt, men allt gott har ett slut.
Ingenting spelar någon jävla roll. Förlåt, men du svek mig först.

det finns en morgondag.

Jag lyssnar på herr Hellström och det finns vissa toner i vissa sånger som får mitt hjärta att bokstavligt talat skutta av nostalgi blandat med melankoli och allt annat som som slutar på koli. Livet är bra lustigt. Det är som ett pussel som kan kastas/ramla ner på ett golv. Bitarna flyger åt alla håll och man ser inget mönster eller mening med pusslet. Men så helt plötsligt så hittar varje bit tillbaka och man blir komplett igen. Ibland försvinner bitarna. De sugs in i damsugaren eller hamnar under möbler som är för tunga för att lyfta. Då byts bitarna ut mot nya och i samband med det förändras pusslets mönster.
Men hel igen, det blir man alltid.













RDP

Innan jag gjorde det.

Medans jag gjorde det.

Efter att jag gjort det.

Fick inget gjort idag förutom tvätten. Men mysig dag ändå.
Martin gjorde mål idag.
När man köper hem koftor och halsdukar så blir det sommar igen.
Vädret ska alltid slyna sig lite.
Vi lever i ett land med konstigt klimat och inbyggd alkoholkultur.
Nu är fastan över.
I november blir det kanske resa.
Jag har ont i magen.
Ska städa lite nu.
och dricka te.


jag som inte ens lyssnar på Beyonce.

Nu ska ni få höra. I fredes fixade dLo ihop en liten get2gether som verkligen satt fint. Prat, skratt och bra musik. Jag var Dj och eftersom det var Chiles nationaldag spelade jag en hel del cumbia som alla kurder, araber och svennebananer uppskattade så. På lördagen fick jag äran att följa med till en kurdisk fest som var helt galet kul. Alltså kan ni tänka er en liten chilenare bland hundratals dansande kurder. Jag gjorde mitt bästa för att hänga me i dansen och jag lyckades väldigt bra, om jag får säga det själv. Men mina höfter rycker till helt automatiskt. Mina latinamerikanska gener fattade noll och undrade varför jag inte skakade rumpan?. Istället fick armar och axlar vakna till liv och så ska man hålla koll på alla steg. Det var jättekul!




Kvällen till ära hade jag en fin tatuering.





Turkkurd från Chile. Kan man vara det?

Shake Shake Shake

 

Trött som fan. Men glad ändå.