To be ahelyn

Jag hälsade på Adam nästan varje helg. Södertälje ligger inte jättelångt från mig. På tåget dit läste jag alltid Metro och på vägen hem löste jag korsordet och den där sudoku grejen. Jag kan egentligen inte lösa sudoku, men jag låtsas att jag kan och fyller i lite siffror på känn bara. En gång satt en man med en markerad bekymersrynka på pannan och tittade på medans jag frenetiskt fyllde i rutorna. Han måste funderat starkt över hur jag tänkte där. Jag fattar inte varför jag rakade benen inför dessa besök. Alla våra träffar var bevakade besök. Bevakade för att det sitter en person och låtsas läser i en bok, men lyssnar på allt vi säger. Som att jag skulle få en chans att visa upp mina lena ben. Men likväl rakade jag dem varje gång. Det var nog mer känslan jag var ute efter.

Adam mådde bra. Trots omständigheterna. Han brukade viska att jag höll honom ovanför ytan. Varje gång vi sa hejdå frågade han minst 50 gånger "När kommer du nästa gång?". Jag svarade aldrig på frågan och efter sudokun var "löst" så bestämde jag mig varje gång för att sluta hälsa på honom. Varje jävla gång. Adam låtsades som att han inte riktigt brydde sig om jag kom eller inte. Ibland fick jag känslan av att han gjorde mig en tjänst genom att dyka upp på våra bevakade möten. Jag skrattar åt det nu i efterhand. Jag menar, vem fan vill inte ha ett besök när man sitter inlåst mellan fyra väggar. Men ändå var det jag som var nervös och fick känslan av att han inte ville träffa mig och när jag väl såg honom var jag nästan tacksam för att han tog emot mig. Adam. Han kan verkligen få dig att känna dig som en ovärd bajskorv och i andra stunden är du stjärnan, månen och solen. Alla tre på samma gång.

Våra besök varade runt en timme. Vi brukade inleda med hur mår du - va händer- va gör du - är det fint väder? -snack och avslutade  det med pussar över hela ansiktet och ihopflätade fingrar som aldrig ville släppa taget. Fan vad jag hatade att han satt där han satt. Anledningen till att han satt där rörde mig inte i ryggen. Men bara att han satt där gjorde mig illamående. Tanken på att jag hade blivit en sån tjej som sitter och läser Metro på vägen till sin pojkvän som sitter på Hall i Södertälje, kunde få mig att bokstavligt talat spy när jag hoppade av tåget.
Jag ville aldrig bli kär i Adam.
Jag bara blev det.
Och inatt hatar jag honom innerligt för det.

Ont i magen nu. Fan vad det är tråkigt att gå och lägga sig. Jag liksom orkar inte gå och fixa mig inför bedtime. Borsta tanden och shit. Ooooorka. Imorgon är en bra dag. Jag ska träna. Jag ska träffa Henke. Jag ska äta examen-middag. Jag ska dokumentera det hela.
Fan måste ringa ett viktigt samtal. ooooorka.

Fan vad jag är trött på att vara så lat som jag är. Kan jag inte bara göra vardagliga saker utan att först skrika Oooooorkaaaa och sucka, sparka, dra mig i håret och ha mig. Det ÄR inte så jobbigt som det blir efter jag gjort min ooooorkaaa scen. Hela ooorkaa scenen tar så mycket energi att det faktiskt blir ett projekt att bädda sängen/ plocka upp nycklarna/ svara på ett sms/ borsta tanden.

Men nu ska jag fan fixa lite här innan jag lägger mig. Godnatt haters.

Jag gick inom affären efter min träning. Jag ser alltid ut som stryk när jag befinner mig i den affären. Antingen tidigt. Med ruffsigt hår och sömniga ögon. Eller efter träning. Med svettigt hår och trötta ögon. Egentligen skulle jag inte ha nåt speciellt, bara snabb föda efter träning. Som vanligt ställer jag mig vid alla hudvårsprodukter och tittar. Det har jag alltid gjort, sen jag var liten. Medans mamma fyllde kundvagnen stod jag faccinerat och tittade på alla färgglada produkter. När jag tröttnade gick jag över till hårfärgerna och tittade på alla vackra tjejer. Nu gör jag likadant. Bara det att numera åker det alltid ner nån hudkräm eller liknande i korgen. Jag bara trivs så jävla bra bland dessa hyllor. Då gick han förbi. Adam. Han gick med med ett par kompisar. En lite mindre kille med snaggat hår och spänd blick och en annan även han snaggat hår men med en lite piggare liksom förvirrad blick. Adam i sin stora Canada Goose jacka, högljud som vanligt. Jag hörde hans skratt på långa vägar. Han är en sån som skrattar rakt ut HAAHAAAAHAAAA, utan någon som helst tanke på allmänheten. Människor blir rädda eftersom skrattet överraskar dem och många vänder sig om och tittar efter honom. Tänk er, där står man och klämmer på advokadon och tittar efter den perfekta. Inte för mjuk och absolut inte för hård. Man kanske ska ta två? Vänta, lite längre upp ser de mognare ut. Och så kommer Adam precis bakom - HAAAHAAAAHAAAHAA. Alltså det är svårt att förklara men det är ett jävligt störrigt moment och man hänger med honom.
Vilket jag inte gör.
Längre.
- HAAAHAAAHAAA. Här är du!

Alltså är det inte konstigt hur en människa kan försvinna i flera månader. Fast man bor på exakt samma ställe och det lämnas åt slumpen att råka träffa på varandra, så gör man inte det. Man skulle kunna stå mitt i centrum en hel dag utan att träffa på människan. Jag har funderat på om det finns vägar här jag inte känner till. Men så träffar man honom en gång och helt plötsligt är han överallt. Som om han precis flyttat tillbaka.


Adam skrek den där meningen, skrattade högt åt aboslut ingenting och gick vidare med sina snaggade vänner. Jag hann inte ens reagera. Jag höll tamponger i handen. Jag fortsatte över till hårfärgerna. Kollade in tjejerna lite längre än vanligt så att han skulle hinna försvinna ur affären. På väg hem sprang jag nästan.
Jag orkar inte träffa honom.
Inte nu.
Inte så här.

Jag tog en titt på  min vän Babes anteckningar inför hans tenta och fick en sådan otrolig lust att sätta kniven mot strupet. Tackar GUD för att jag aldrig behöver syssla med någon form av matte eller sån shit. Fy farao för det. Jag suger så jävla hårt på all form av matematik. Jag räknar fortfarande på mina fingrar när jag ska räkna ut något. Tro det eller ej men ibland blir även mina tår räknade, men då snackar vi stora siffror. Jag har ont i min kropp idag. Lite skön träningsvärk så där. Ni ska bli bäst på träning mina fina läsare. Jag ska tipsa er om kost och träning och sånt shit. Men påminn mig. Jag glömmer så lätt. Idag är det Babe och jag. Han är så trött på mig. Jag ser det på honom. Men det skiter jag fullständigt i. Älskar man mig, så får man älska mig även när jag är jobbig.



with ma babe.

Inga konstigheter!

Jag hatar att dricka alkogel. Nä. Men alltså det här med alkohol.
Jag har att dricka alkohol. Mina smaklökar tycker sällan att det jag dricker är speciellt gott. Jag har ingen gräns som säger stopp, så jag blir jämt karatefull, eller askalas som man säger i Osby. Och dagen efter ska
vi inte ens gå in på. Om jag säger så här. Jag förbannar dagen jag blev till. Min baksmälla är inte av denna jord. Till det normala hör spyor, illamående, dåsighet och sånt till. Jag får allt det där PLUS en heeeel drös med färsk ÅNGEST. Allstå nu snackar vi sån ångest som om jag råkat ha ihjäl ett barn och begravt det i min trädgård och sen råkat berätta det för stans skvallertant och sedan mördat skvallertanten och gömt henne i mitt kylskåp och hennes hand sticker ut och när som helst kommer nån öppna kylskåpet och se slynan död och inte nog med det jag har ju även mördat ett barn. JAG VILL TA MITT LIV! Sån ångest. Och det spelar ingen roll om jag dansar med tjejerna, suttit ensam i min soffa, haft tråkigt eller kul. Det är samma jag - råka - mörda - två - människor - och - den - ena - ligger - i - kylen - ångest. Såååå. Det är inte värt det har jag kommit fram till. Jag har inte gått och blivit nykterist. Jag har bara lagt det på hyllan lite.





känns sådär.

Jag träffade min fina kusin K häromdagen. K är på tjocken och har inte träffat mig en endaste gång sen beskedet. Jag skrek i telefon "Du är gravid. Inte handikappad" och så möttes vi i stan och åt sushi och annat gott. Hon är så vacker och det lyser om henne. Jag blir alldeles lyrisk av att bara kolla på henne. Vi stod och jämförde hur mycket vi båda gått upp. Klämde på varandras fett. Det sorgliga är dock att det inte ligger en människa i mig, bara rent fett. Men skit i det nu. Iallafullafall så tog vi en springnota. Inte för att vi var fattiga. Inte för att maten inte var god. För att vi ALLTID pratat om att vi ska göra det. Varje gång vi sitter i en restaurang leker vi med tanken Och både K och jag blir tjockare och tjockare så om vi nån gång skulle göra det så var NU. Sen när ungen kommer ut kanske vi måste lämna honom/henne som pant. Så vi gjorde det. Vi ställde oss upp. Tog våra tillhörigheter med oss och gick rakt ut, med näsan i vädret. Väl ute ut restaurangen sprang vi, eller jag sprang in i en butik och väl där inne bara skrattade och skrattade vi. Alltså det är BARA med K jag kan göra sånt här. Det här är så typiskt oss. Sen vi var små har hon fått mig att klättra upp på träd och göra sånt jag inte vågar men som är så jävla kul. MEN ALDRIG MER! Vi ville bara testa om det gick och hur det kändes och nu har man gjort det. Vilket härligt sätt att inleda året. Göra sig kvitt med drömmar man haft.
Haha. I have a dream!