To be ahelyn

Jag är lycklig.
just nu.
I detta ögonblick.
ensam.

msn-konversation med Babe.



...e-B... säger:
tycker du jag har ett fint leende?

mariposa säger:

hahahhaa

jaaaaa det tycker jag

menar du allvar med den frågan?

           
: Lillasyster

 
: M

 
: Mina läsare

Jag såg dem tillsammans en måndag. Det hade gått tre veckor sen Adams mammas död och jag hade fortfarande inte hört ett ord från honom. Jag gav honom tid. Jag gav honom andrum. Han ringde så klart inte och dagar gick. Min telefon blev min käraste ägodel och jag bar med mig den överallt. Jag duschade med svag duschstrålen för att inte missa hans samtal. Jag väcktes mitt i natten av ett sms som aldrig kom. Jag tyckte mig höra telefonen ringa trots att jag i timmar stirrade på den svarta displayen. När jag pratade med någon i telefon för länge ville jag bara avsluta samtalet. Tänk om Adam ringde. Så här höll jag på i hela fem dagar innan jag själv ringde upp honom. Han svarade inte. Jag ringde igen. Inget svar. Jag kände hur paniken nästan kvävde mig och jag fick hindra mig själv från att springa hem till honom och göra bort mig. Dagarna gick. Ingen Adam. Jag sa ju det. Han skulle inte ringa.

Mitt eget liv flöt på i slow motion. Det var så himla förvirrande för att jag kunde inte förmå mig att vara arg på honom. Hans mamma hade dött. Alla hanterar sin sorg olika. Jag måste ge honom tid bara, upprepade jag framför spegeln. Men det gjorde ont. Jag ville vara nära honom. Den måndagen hade jag precis avslutat en tenta som gått fruktansvärt dåligt. Trots att jag pluggat hyfsat bra hade ingen fakta fastnat. När jag såg tentan framför mig gav jag upp på direkten, men jag satt kvar och ritade blommor på kladdpappret en stund bara för att. Jag lämnade salen först och gick ut och satte mig i vårsolen. Kastade förstulna blickar på de som rökte utanför. Jag vill alltid ha en cigg under kritiska stunder. Trots att jag inte ens är en rökare. Min vän kom ut en stund efter mig och satte sig vid min sida.

- Hörru, vi drar in till stan.
- Okej.
- Du bjuder på lunch. Och fika. 
- Okej.

Inne i stan var det hysteriskt. Massor med människor och alla firade att det äntligen var vår. Vi gick på en trottoar och letade efter ett lunchställe när jag ser honom komma emot mig. Han hade en röd tröja på sig och sina blåa slitna jeans. På fötterna vita sneakers. Nya. Jag såg på direkten att de var nya för de var så där jobbigt vita som bara sjukhusväggar är. Jag såg hans mun röra sig och jag förstod att han förde en konversation med någon. Min blick sökte sig snabbt till sidan av honom. Vem gick han med? Han närmade sig och Adam lyfte hastigt blicken och mötte därmed min. Han såg häpen ut. Sen skamsen och slutligen nollställd. Jag kände hur hela magen vände sig flera gånger om. Om jag inte gått på en gata full med människor hade jag satt mig ner på knä, kört in fingrarna och spytt. Men jag fortsatte gå.

Adam gick med en tjej. Hon var längre än mig. Hon var smalare än mig. Hon hade långt mörkt hår, hon skrattade och såg glad ut. När vi passerade varandra såg jag hur Adam förberedde sig för att hälsa på mig. Han liksom fuktade läpparna och formade munnen till en hälsningsfras. Tanken av att hälsa och kallprata med killen som har sina fingeravtryck överallt på min kropp fick mig att känna mig svimfärdig. Vet ni vad jag gjorde när han gick förbi mig? Jag blundade. Måste sett helt skumt ut. Och jag kan sätta pengar på att Adam skrattade åt det i efterhand. Jag bara blundade, grabbade tag i min väns arm som att den var min ledarhund och öppnade inte ögonen förräns jag var säker på att han var bortom synhåll.
När jag kom hem raderade jag hans nummer.
Jag sprätte upp en nallebjörn jag fått av honom och krossade en tallrik.
Sen gick jag och la mig med kläder och smink på.
Utmattad.
Av smärtan.

Hur bra var inte denna låten?

Sov gott mina finisar!
Denna tisdag sög getballe, men imorgon så gör jag ett nytt försök.

Första gången han sa det kom helt oväntat faktiskt. Vi satt i soffan och på tv var det den där filmen med alla bankrånare ni vet. Oceans 11,12 eller 13. Jag var så himla uttråkad och satt och klippte mina kluvna hårtoppar med en nagelsax. Adam tittade på filmen och masserade min axel som jag sträckt av någon konstig anledning. Hans massage var sjukt dålig och jag fick ont av den. Han var så koncentrerad på filmen att han inte ens såg att han masserat exakt samma punkt för tok för länge. Jag tröttnade på mitt hår och la mitt huvud i Adams knä. Då börjar han massera min panna istället. Pannan. Av alla ställen.

- Slutaaaa, det gör ont.
- Tyst
- Aj. jag vill inte.
- Kom hit!

Adam satte mig upp och drog mig intill honom. Jag la min näsa mot hans hals. Han klappade på mig som om jag var en hund. Och jag kände mig som en hund. En hund som har tråkigt och vill ha uppmärksamhet.
Adam grävde ner sina fingrar och liksom lyfte mig upp från håret så att våra blickar möttes. Återigen, som en hund! Hans blick vandrade sakta över mitt ansikte och han höll kvar blicken i flera sekunder på mina läppar. Tillräckligt länge för att jag skulle börja undra om jag hade någon matrest kvar där. Han drog med ena fingret längst min underläpp, drog mig lite närmare honom, tog tag i läppen med sina egna läppar och kysste den försiktigt. Jag kände hans hand runt min midja och hur den drog mig ännu närmare honom. Mina ögon var slutna och inte ens pistolerna som avfyrades i tvn fick mig att sluta vara medveten om hans händer på min kropp. Hans beröring kändes så förbjuden, på något sätt. 

Jag öppnade mina ögon och tjuvkikade lite mest bara för att kolla om hans ögon var slutna. Det var dem. När han slog upp dem så mötte han min blick och då genast blundade jag hårt, som om jag blivit påkommen. Adams läppar släppte taget om mina och han skrattade till och putade med sina läppar. Han tog ett grepp om min midja och skakade om mig som om jag var ett litet barn. Adam kunde vara så hårdhänt ibland. Det var som om han fick spel och inte kunde kontrollera sina känslor och gav utlopp för dem genom att bli hårdhänt. Jag la mig ner på hans knä igen och tittade upp på honom. Han spände sina käkar och tittade ner på mig.   

- Vet du!



Jag älskar dig.


Alltså jag blev så ställd. Adam fortsatte titta på filmen och där låg jag med huvudet på hans knä. Men nej, så här ska jag inte se ut. Jag satte mig upp, rättade till håret och tittade förväntansfullt på Adam. Jag ville ha en litet tal. En redogörelse för hans kärlek. Adam gäspade och släppte tråkigt nog aldrig blicken från tv rutan. Det gjorde inget. Jag la mig ner på knäet igen. Tog ett djupt andetag och försökte andas in känslan. Inom mig slog mitt hjärta volter. Jag ville skratta. Jag ville gråta. Jag ville dansa. Han älskar mig. Fattar ni? Adam älskar mig. Det kändes som om jag var den enda älskade kvinnan på jorden. Jag minns hur jag blundade hårt och försökte föreviga det ögonblicket. Jag tänkte, det här vill jag berätta för alla jag känner så jag måste verkligen minnas hur det känns. Just nu. I detta ögonblick. Snart är det borta. Måste få ha det kvar. På något sätt.

 - Adam, jag älskar dig.

Han drog mig intill hans kropp och höll om mig hårt. För hårt. Min näsa trycktes mot hans bröst och jag fick typ börja andas genom munnen. Till slut släppte han taget. Och så blinkade han mot mig med ena ögat och log lite blygt. Adam sa "jag älskar dig" sammanlagt åtta gånger under den tid vi träffades.
Varje gång blundade jag hårt och förevigade hans tonläge, tonfall, andning, tid och plats i mitt hjärta.
Jag önskar att jag aldrig gjort det.
Hans röst väcker mig ofta om natten.
Läkaren säger att det kommer att försvinna med tiden.
Men det gör det inte.
Det blir bara värre.
Och värre.

När jag kom hem igår satt han utanför min port. Adam.  Jag gick i mina klackar och verkligen grävde ner klacken i snön med varje steg för att inte ramla. Där satt han. Han väntade inte på mig, för han blev överraskad av att se mig och dessutom tror jag inte han sittter där i kylan frivilligt och räknar ut sannolikheten för att vi ska träffas.

- Hej Princess
- Hej
- Varför ser du ledsen ut?
- Har bara haft en jobbig dag.
- Kom! Sätt dig här med mig.

Jag satte mig brevid honom på den kalla träbänken. Jag älskar hur hans ord är min lag. Så har det alltid varit. Jag kan vara skitsur men så ger han mig en order och jag gör det. Förtryckt kvinna, är vad jag är. Av kylan, blir jag så himla snorig. Så där satt vi tysta och det enda jag hörde var hur mitt eget snor åkte upp och ner i min näsa.

- Kom, ställ dig här!

Adam ställde mig framför honom och han la sina händer runt mitt ansikte. Jag trodde han skulle säga något viktigt. Men så vände han på handflatorna och jag förstod att han endast var ute efter tillfällig värme. Han drog mitt ansikte nära hans och jag kunde nästan nudda hans läppar mot mina. Jag vet att om det här varit en film så borde jag ha lagt mina händer runt hans nacke eller liknande. Men jag hade inga armar och därmed inga händer. De ligger runt min mage, remember? Han pussade min kind försiktigt och hela min kropp skrek efter honom när jag kände hans läppar mot min hud. I mitt huvud började varenda varningsklocka ringa i panik och alla larm jag ställt in satte igång. Ett stängsel jag placerat framför mitt hjärta drogs igen och jag kunde nästan höra hur min kropp aktiverade alla anti-adam skydd. Yrseln fick mig att blunda och därmed förlora all kontroll över situationen. Fan vad jag hatar dig Adam. Hur kan du göra så här. På en söndag dessutom. Jag öppnade mina ögon och helt abrupt var det som om jag såg situationen vi befann oss i mycket tydligare. Det här går inte. Det här tåget har gått. Jag gör inte så här mot mig själv igen. Jag ryggade tillbaka. Adam tog tag i mina armar, blev lite ställd över att hitta tomma jackarmar men drog mig intill honom igen. Jag gick tillbaka och den här dansen körde vi kanske i fem minuter. 

Du är min. Kom hit!

Plötsligt fick jag sån fruktansvärd lust att örfila honom. Örfila honom för alla tårar jag fällt genom sömnlösa nätter. För den där natten jag kved av smärta för att han inte fanns vid min sida längre. För den gången jag försökte kväva mig själv med hjälp av en kudde, men misslyckades radikalt och började istället skratta mellan mina tårar. För den gången jag skrek ut hans namn ut från mitt fönster och en man skrek "Håll käften det finns ingen Adam här" och jag skrek tillbaka "Det är ju därför jag skriker din idiot". Jag fick sån lust att hämta ett basebollträ och slunga den mot honom med all kraft jag har. För alla gånger jag låtit honom kyssa mina läppar blodiga för att sedan ligga i fosterställning och bli totalt handlingsförlamad av brist på kärlek. Från honom.

Adam såg lite ut som en guldfisk nu. Munnen var halvöppen och hans ögonbryn hade åkt upp en bit. Ska han se ut sådär så är han inte ens snygg längre och då är det verkligen inte värt det, tänkte jag och tog min väska som låg i snön. Jag grävde upp mina nyklar och gick in genom porten. Adam sa inget. Jag tror att han såg hatet i mina ögon. När jag stod och väntade vid hissen sneglade jag hastigt mot hans sida.
Där satt han.
Och glodde in genom glasrutan.
Guldfisken.

Heba & Me & Sonja

Vatten i mitt glas!



Jonas & Me

En del av den examinerade journalisttruppen!

(haha, ser ni att jag har en extra hand)

PLAN SVERIGE,

Plusgiro: 90 07 31-1

Bankgiro: 900-7311

Skriv “Haiti” på inbetalningen