To be ahelyn

mariposa säger:
Vettu. Vad än människor tror om dig och mig Ebbe. Så är jag glad att den kärlek vi känner för varandra lyser igenom och andra uppfattar den mer än vad till och med du och jag gör. Så stark kärlek har vi.  Du är min Ebbe. Du är min bästa vän... och det är jag jävligt tacksam för

...e-B... säger:
babe...alla som snackar kan knulla sig i röven. jag ändrar ALDRIG på oss...det vi har har vi byggt upp tillsammans... och det gör man inte på 2-3 veckor... man ska gå igenom mkt, massa tårar, skratt, sorg för det... och FY FAN va jag ÄÄLLSKKARR varenda sekund av det. jag är mig själv med dig. du är dig själv med mig

mariposa säger:
mmm.... det vi har har ingen

...e-B... säger:
till 99 %...har inte nån annan det... synd för dem.. dem önskar dem hade. det kan jag skriva under!!!!!

mariposa säger:
så jävla sant

...e-b... säger:
käften

Idag flyttar Babe ifrån mig.

Det gick ett par veckor efter mitt samtal med Gud och jag började sakta men säkert vakna till liv. Verkligheten kom i kapp mig och att ta sig ur sängen varje morgon kändes inte längre som att bestiga ett berg. Mina känslovågor fanns kvar självklart. Jag tänkte på Adam minst tjugo gånger om dagen. Ibland mer. Men tankarna var lugna och inte så upprivande som förr. Han försvann helt från min värld och efter ett tag slapp jag oroa mig för att träffa på honom. Det var som om han försökte göra mig en tjänst genom att hålla sig borta. Han som varit precis överallt gick inte att finna någonstans. Jag lekte med tanken flera gånger på väg till skolan och jobbet. Hur jag skulle agera när jag gick förbi honom. Skulle jag återigen blunda eller gå förbi som om han varit en främling som aldrig i sitt liv nafsat mig i nacken och kittlat mig så mycket att jag av ren panik sparkat honom så hårt på hakan att han fått ligga mot kudden i flera minuter och kippat efter andan. Nej, jag skulle göra precis som jag brukar göra med människor som gör mig illa. Jag skulle inte bara vända den högra utan även den vänstra kinden till. Jag bestämde mig för att ge honom mitt vackraste leende och fråga om allt var bra. Låtsas som om inget hänt och som om min värld abosolut inte ens varit i närheten av att rasa. Men jag träffade aldrig på honom och tiden gick.

Sommaren var här och under de svalla kvällarna sprang jag på en skogstig som aldrig tycktes ta slut. Med musik i mina öron och snabba ben bedövade jag alla tankar och känslor. Jag hade tagit mig upp. Upp till ytan. Visst jag försvann då och då ner en bit, speciellt på nätterna. Att vänja sig vid att sova ensam och inte kunna vända sig om på morgonen och krama om en varm kropp som kramade tillbaka saknade jag så otroligt mycket. Under de svåraste nätterna la jag mig istället på soffan för att slippa tårarna som envist kröp fram. Jag började gå och ut och festa. Alla tjatade om att jag behövde komma ut och träffa människor. Att jag inte skulle stanna i min trygga bubbla utan leta mig ur den. Så jag gick ut. Jag gick tillsammans med mina vänner ut i Stockholms natten och allt vad den erbjöd. Jag kunde stå mitt i bland hundratals människor som skuttade och dansade till överdrivet höga toner. Jag kände hur alkoholen spred ett tillfälligt lyckorus i min kropp och kände mig glad över en simpel sak som att kunna skratta och dansa med mina vänner. Lycklig över att jag fungerade som människa och över att kunna göra allt det där som man ska göra när man är ung. Mitt liv fortsatte. Utan Adam.

Jag tittade på män ute i dimman. För det mesta sökte jag mig till män som var Adams totala motsats. Men vissa kvällar ville jag bara ha en ny Adam. Så fort jag såg en mörkhårig stor kille försökte jag se Adam i honom. Alla killar var potentiella nya pojkvänner. Såg mig vid altaret med alla. Samtidigt var jag för skärrad för att låta någon komma in i mitt liv. När någon närmade sig mig kunde jag ge honom all min uppmärksamhet för att fem minuter senare tröttna och bara gå därifrån. Det hände att jag stod mitt på dansgolvet med alla festglada människor runt mig och kände hur en tomhetskänslan bara tog över hela nattklubben. Dessa kvällar åkte jag tidigt hem i en taxi och la mig med kläder och skor i min säng. Dessa kvällar var jag så trött på att bara finnas till.

En kväll stod jag och dansade med en kille som var i vårt sällskap. En svensk trevlig kille som hela kvällen agerat som min dejt. Hämtat drink efter drink. Hållt min väska när jag inte orkade dansa med den. Väntat på mig utanför toalettdörren. Hållt mig sällskap när alla andra dansade och jag inte tyckte om just den låten. Och så dansade vi tillsammans när mina favortitoner pumpade ut från högtalarna. Svensken hade lite svårt att hålla takten men hans helhjärtade försök för att hänga med i mina rörelser var bedårande och jag fick nästan bita mig i tungan för att inte brista ut i gapskratt. Gud vad jag hatar när killar, som inte kan dansa, försöker sig på sån där slemmig dans. De liksom närmar sig, vet knappt var de ska sätta sina händer och så rullar de på höfterna som att de för kung och fosterland försöker hålla en rockring i rörelse. Jag ville hålla honom borta från min kropp. Först på ett trevligt sätt höll jag upp mina händer, jag skrattade och markerade att jag inte var intresserad av någon form av pardans. Men killen vägrade ge sig. Hans glansiga blick, salivblanka läppar och fuktiga händer närmade sig mig gång på gång. Eftersom han var i vårt sällskap ville jag inte vara otrevlig så jag försökte istället gå därifrån, ursäktade mig och skyllde på skoskav.

- Äsch, vad är det med dig. Låt oss dansa?
- Jag är trött. Ont i fötterna.
- Vad leker du fin för? Kom.

Jag stannade upp. Gav honom en lång blick och skulle precis knuffa bort honom när jag ser hur en stor hand greppar killens axel och han dras in i folkmassan. Hans blick blev paralyserad och han försökte förgäves titta sig omkring efter något stöd för att hålla sig kvar på dansgolvet. Av ren reflex sträckte jag ut min hand och fick tag i hans och drog honom mot mig. Vem fan drar i honom? Jag drogs längre in mot dansgolvet men människor kom emellan och trots att jag febrilt med min blick letade efter honom såg jag inte ens honom längre. Hans hand släppte min men jag fortsatte in efter honom. Ur högtalarna sjöng Chris Brown "It´s like I waited my whole life, for this one night, it´s gon´ be me, you and the dance floor" och jag tänkte, den där jävla Chris sjunger som om ingenting och jag vet inte ens vad som håller på att hända här. Plötsligt känner jag hur någon tar ett tag om min midja och drar mig bakåt. När jag vänder mig om står en man som jag aldrig sett förut. 
 
- Du kan gå tillbaka till dina vänner. Din killkompis kommer snart.
- Vad är det som händer?
- Ingen fara. Inga problem. Han kommer snart.

Jag gick med skakiga ben tillbaka till mina vänner som självklart frågade efter den svenska killen. Jag rykte på axlarna och sa som det var. Han försvann, men han kommer snart. Hoppas jag.
Jag satte mig ner på en av de lediga stolarna och kände mig uppskakad av händelsen. Kanske hade han blivit utkastad av vakterna? Han var ju kraftigt berusad och försökte taffsa på mig. Men när jag tittade mig omkring såg jag exakt samma par överallt. Slibbiga fulla killar som dansar med tjejer som inte ens märker att killens händer kommit innanför både tröjor och kjolar. Ingen av de blir dock utkastade. Jag fattade ingenting. Då plötsligt slog tanken mig. Som om iskallt vatten hamnat över mitt huvud och kropp förstod jag precis allt.
Adam. Adam var här.
Det var Adams hand jag sett. 
Adam.

Det här har jag skrattat åt hela morgonen. Men alltså hörutom gay-skiten så har vi en jävligt bra melodi och rösten är jättebra! En mäktig låt. Förutom gay-grejerna då. Haha.

Jag har stirrat mig blind på dessa förtjusande enkla men ack så fina budskapsarmband. Även kallade välgörenhetsarmband. 20 % av inköpspriset går till Röda Korset och 5 % till Al Gore´s environmental organisation. Jag vill ha ett i varje färg. Nu.

Någon som känner sig manad?