To be ahelyn

Alltså nyss på typ max tio snabba minuter så hände det underbara grejer. Först så får jag ett avi från posten att mina älskade plagg har anlänt. Ren lycka här va! På väg ner kommer jag på att jag bör införskaffa toalettpapper om jag inte vill blir en sån där som har servetter i badrummet. Iallafall väl inne i affären så märker jag att jag inte har visakortet med mig när jag gräver i fickorna. Men se där, där ligger en tjuga. Tittar runt och chockas hårt över hur dyrt toalettpapper är. Jag menar, det är ju inte den direkt glamorösaste varan i affären, varför så dyr? Kanske för att den är livsnödvändig. Den billigaste kostar 35 spänn. Jag suckar och rotar ännu mer i fickorna och tadaa, där ligger lite skrammel. Räknar inte så noga men litar på att det finns tillräckligt. Ställer mig bakom ett par barn i kassan. En bror och en syster, kanske i tioårsåldern. De ska handla apelsiner som totalt kostar 25 kronor. Neej, utbrister den lille och tittar på sin tjuga. Han frågar om expediten kan ta bort en apelsin så att pengarna räcker. Jag tittar på mina mynt, på mitt toapapper och chansar. Whatever liksom. Det finns handdukar hemma. Jag lägger fram femman och barnen tackar överraskat. Flickan säger "du tappade nåt" och jag tittar ner och ser en tia vid min fot. Den var inte min, men den blev min. Yes, jag skulle få hem toapappret. När jag ska betala för fanskapet så visar det sig att toapappret endast kostar tjugo kronor av någon konstig anledning, typ rea. Så jag fick till och med över och räddade barnen. Sen hämtade jag ut mitt paket. Lycka! Och när jag är på väg hem. Vem ser jag inte stå lutad mot en pelare och pratar i telefon. Han. Jag vinkade glatt och gav honom mitt vackraste leende. Han vinkade tillbaka och tittade nyfiket på mig. Det var skönt det. Det var skönt det.




Jag vill visa er mina fina örhängen! Långa, tunga och övertunga! Puss

Hur konstigt det må låta så är jag övertygad om att ingen någonsin kommer att älska mig som han gjorde. Jag vet att jag mer än en gång påpekat hur dålig han var med ord. Men ord är egentligen sjukt överskattat. Det är inte svårt att formulera vackra meningar. Slänga ur sig löften om guld och gröna skogar. När det rätta tillfället kommer säga de perfekta orden som gör att all oro och förvirring suddas bort. Det där är lätt att få till. Det handlar om andetag. Det handlar om blickar som säger mer än alla ord i världen. Det handlar om att älska alla mina brister och att välja att se det vackra i dem, istället för tvärtom. Allt detta gjorde han och gör fortfarande. Vet ni när jag märkte det för första gången? Det var under ett stort gräl vi hade. Jag har ett extremt hetsigt temperament och när jag blir arg så är det inte ovanligt att det flyger saker omkring. Jag tar sönder allt som är värdefullt så jag krossade en tavla med en bild av oss två som jag så fint hade vid mitt nattduksbord. Jag stirrade på det krossade glaset och när jag mötte hans förtvivlade blick kände jag hur trumfen var min. Inte nog med det. Jag tog upp bilden av oss två och rev den mitt i tu, i två delar. Det kändes som om jag sev sönder hela vår historia och hur gärna jag än ville hindra mig själv och istället tejpa ihop oss i ett försök att radera det som precis hänt så ansåg jag det inte vara min plikt att stoppa mig. Det var hans. Jag fortsatte att riva sönder kortet och slutade inte förrens det var omöjligt att se det som tidigare var en skrattandes och kramades Adam och Prissi. Då fick han nog. Adam tog tag i sin jacka och irritationen syntes tydligt i hans sätt att röra sig i rummet. Han tittade argt efter sina nycklar, slet i kuddar och svor på sitt juggespråk. Jag såg bilnycklarna på soffkanten. De låg under den bruna filten och glittrade. Jag satte mig snabbt över dem. Adam letade och letade och där satt jag och tjurade med nyckeln tryckt mot rumpan.

"Äsch, jag går"

Förbufflad reste jag mig upp. Adam lämnade aldrig sin feta Audi någonstans. Den var hans bebis. Hans lilla diamant. Jag till och med kunde bli svartsjuk på den. Man fick knappt nysa i bilen utan att Adam fick lite panik i blicken. Han måste verkligen vara arg nu konstaterade jag och satte mig på nyckeln igen. Jag såg hur Adam slog igen dörren efter sig och kunde höra hur varje steg han tog var ren aggression. Om jag inte varit lite rädd för honom hade jag kanske sprungit efter. Men man visste aldrig med Adam. Han kunde säga sånt som man absolut inte vill höra och jag ville verkligen inte hetsa honom till det. Jag satt där en stund. Stirrade på det krossade glaset som låg dels över golvet men även över min luddiga matta. Suckade över arbetet det skulle medföra att plocka upp glasskärvorna i mattan. Kunde jag inte siktat lite mer åt vänster liksom. Jag sneglade ut genom fönstret och ser Adam gå iväg från min byggnad. Och så kom vreden tillbaka och mina sydamerikanska gener gjorde sig påminda och fick mig att öppna fönstret. Jag planerade att skrika nåt riktigt bra. Typ "don´t bother coming back", men på vid snabb översättning blir det "Gör dig inte något besvär i att komma tillbaka" men jag ville inte riskera att Adam inte skulle fatta och vända tillbaka med ett "Va? Va sa du sa du?" och det kändes lite väl dramatiskt att skrika det på engelska vi är ju ändå bosatta i Sverige och medverkar än så länge inte i en amerikansk collegefilm. Så jag tog nycklarna och kastade de med all kraft mot honom. Jag träffade. Mitt i prick. På hans huvud. Jag till och med knöt näven och väste "yess" innan jag stängde fönstret och gömde mig under fönsterkarmen. Jag kröp bort till mattan och började koncentrerat pilla bort glaset från matten. Flinade för mig själv men vågade inte skratta högt för att det kändes som om jag han stod precis nedanför mitt fönster och tittade upp.

Det gick en liten stund. Och en ännu längre liten stund. Dörren öppnades och där står Adam igen. Det var svårt att avgöra vilket humör för han såg bara förvirrad ut. Där satt jag på huk och där stod han och kliade sig om nacken. Jag reste mig upp. Observera jag var fortfarande på krigsstigen. Jag korsade armarna och försökte hålla mig från skratt.

- Glömde du något?
- Ja, det gjorde jag.

Adam gick mot mig och lyfte mig upp i hans famn. Han borrade in sitt ansikte i mitt hår och hals och tog djupa andetag. Jag kramade hårt om honom och letade med fingrarna efter nån form av bula på hans hjässa. Lite orolig var jag. Men bara lite. Jag snyftade till och tittade ledsen på tavlan och det sönderrivna kortet. Han drog mig bakåt och tittade på mig när jag såg som mest sorgsen ut. Och där. Precis där. Där såg jag hur mycket han älskade mig. Hur sjuk och labil jag än må vara ibland så älskade han allt det dära. Jag fick en form av uppenbarelse där uppe i hans famn. Den varade kanske en halv sekund och så försvann den igen. Men jag minns precis hur det kändes och hur det gick upp för mig. Det var precis en sån här man som jag behöver. Någon som fångar mig när jag faller. Eller bättre upp. Någon som redan har fångat mig innan jag faller. Någon som älskar mig precis som jag är.
En sådan människa kommer jag aldrig hitta igen.
Och tro mig jag har letat.
Ingen mer Adam.
Ingen mer kärlek.
För mig.

Cause I been climbing to the peak and running from the bullshit.


still sick

Vi firade två alla hjärtans dagar ihop. Adam och jag. Den första via brev eftersom han satt inne då. Jag tajmade med att sända mitt brev så att det skulle komma fram på den fredagen som den alla hjärtans dag infann sig. Vi brevväxlade intensivt och en gång i veckan damp det ner ett brev till mig som jag ofta läste i hissen på väg upp från min brevlåda. Jag hann ändå aldrig in i lägenheten utan stannade i korridoren medans jag läste igenom hans ord. Jag läste snabbt. Nästan stutsade över vissa meningar. Jag vet inte varför men jag antar att det var som ett utsvultet barn som får mat. De äter snabbt nästan som om de är rädda att någon ska ta maten ifrån dem. Väl inne i min lägenhet så hade jag högläsning för mig själv och betonade mening för mening. Sakta som att jag försökte njuta av bokstäverna i bläck på det vita pappret. Just denna alla hjärtans dag så hade jag verkligen inte förväntat mig något från honom. Det var min tur att skicka. Jag hade noga formulerat mig och utan att låta för puttinuttig och löjlig så ville jag att det skulle framgå att han var den jag tänkte på under denna dag. Adam är ju inte så mycket för kärleksförklaringar men jag hade på ett roligt och koncist sätt fått fram mitt budskap. Under denna tid så var Adam placerad långt bort från mig. Det fanns inga chanser till besök men desto mer brevväxlade vi. Ibland kunde jag få ett samtal desstuom. "Heellooooo" skrek han när han ringde. Han lät alltid glad och pigg som om han ringde från en solsemester med grabbarna. Jag pratade mest om mig själv under dessa samtal. Försökte inte ställa för många frågor till honom. Vad finns det liksom att berätta när man sitter runt fyra väggar. Jag ville inte att samtalen skulle få honom att må sämre så jag pladdrade på om min vardag. Det var svårt att välja tonläge. Ville inte låta för glad eller för ledsen. Fick hitta ett mellanläge där. Hatade samtalen. Framför allt minuterna efter samtalet då jag analyserade allt som sagt och dessutom fick tampas med alla blandade känslor.

Jag tittade igenom min post när jag fann ett brev. Jag kände igen hans handstil på de krokiga versaler som han alltid använde när han stavade mitt namn och adress. Jag slet upp brevet och hittade ett gulligt rött vykort. En nalle som kramade en annan nalle och precis under stod det "Be my Valentine". Bakom kortet stod det två meningar."Du är överallt här inne på anstalten. Jag ser dig överallt." Jag ångrade genast mitt eget brev som nu verkade så himla kyligt i jämförelse med detta. Jag höll kortet mot hjärtat som om jag försökte mata det med kärlek. Den natten som jag med vykortet precis vid min sida. Jag önskade att någon dag skulle Adam ligga där brevid mig och allt det här endast skulle vara minnen att skratta tillbaka till. Många frågar hur jag stod ut under den här tiden. Flera menar att de aldrig skulle klarat av det. Jag vet aldrig vad jag ska svara på det. Jag tycker inte att det fanns några alternativ. Han hade aldrig bett mig vänta och jag hade aldrig lovat att göra det. Men ändå så gjorde jag det. Jag brukar säga att jag ändå inte hade något annat för mig. Men sanningen är den att det aldrig var jobbigt. jag brukade låtsas att jag hade huvudrollen i en romantisk film och min kära befann sig ute i krig. Det var nåt romantiskt över det. Men tyvärr även något sorgligt och otroligt skrämmande. För att inte tala om skammen. Jag höll allt för mig själv. Vem skulle förstå? Jag förstod knappt mig själv. Jag antar att jag tänkte att jag går så länge fötterna bär. Både Adam och jag var inställda på att breven kunde sluta komma. Men de gjorde aldrig det. Det är jag glad för idag.

Andra gången vi firade alla hjärtans dag anstängde både jag och Adam oss till det yttersta för att det inte skulle bli en alla hjärtans dag. Han tyckte sånt var fånigt och det tycker jag med egentligen. Men innerst inne så ville jag ju självklart ha allt det där med blommor, presenter, gelehjärtan och middag. Men jag visste att Adam inte var sån. Det var ganska nytt mellan oss dessutom. Jag ville inte att han skulle känna sig pressad till något. Dessutom ska jag inte behöva be om något, eller hur? Sånt ska ju komma naturligt och gör det inte det, ja då får man väl gå ut och supa. Och det var precis vad jag gjorde. Jag planerade in en riktigt utekväll med en vän och lämnade mobilen hemma. Dels för att undvika att den söps bort och framför allt för att undvika ett viss fyllesamtal som kunde sluta med "Det är för faaan alla hjärtans dag och vart faaan är du?" Just denna kväll hade jag inte fått i mig så mycket föda som jag borde och när de första vindropparna träffade min mage kändes de som eldklot. Redan där borde jag satt ner glaset och beställt en taxi hem. Men eldklot skall dränkas i vin resonerade jag och utan att jag märkt det själv hade jag fått i mig för mycket. Tackar Gud för att jag inte hade min mobil med mig för jag började blir rejält aggresiv efter tag. Vad är det som gör att man kan bli så satans förbannad över absolut ingenting. Jag minns hur jag stod i badrummet i den förfest vi var i och pratade med speglen. Jag lyfte ett ögonbryn och pekade med ett finger på mig själv och så sa jag "Fuck alla hjärtans dag". Ja skratta ni. Men det som kommer härnäst är inte lika roligt.

Jag blev så dyngrak att jag inte fick följa med ut. Mina vänner kom överrens om att skicka hem mig och stängde in mig i ett sovrum medans de väntade in taxin. Jag var som ett vilddjur där inne. Alla var mina övänner och kunde dra åt helvete rent ut sagt. Jag tog det så personligt och trodde att anledningen att de inte ville att jag skulle följa med hade något att göra med Adam. Mina vänner var aldrig riktigt förtjusta i honom. De ville mitt bästa. Det vet jag nu i efterhand. Men då. Jag var som en gladiator redo att slåss för kärlekens skull. Ni vet själva hur allt handlar om liv och död på fyllan. Eller ja, det mesta i mitt liv är på liv och död. När de knuffade in mig i taxin räckte jag fuck you genom glasrutan och började snyfta över all orättvisa som skett. Taxichaffören tittade på mig via bakspeglen med oroliga ögon. Han var väl rädd att jag skulle spy på hans säten. Men när jag medvetet började snyfta högre frågade han om han kunde hjälpa mig på något sätt. Jag fick hans mobil i min hand och med darriga fingrar slog jag Adams nummer. Flera signaler gick fram men inget svar. Som jag misstänkte. Adam svarar inte på okända nummer. Jag testade en sista gång och överraskande nog svarade han.

- Princess. Vart fan är du. Det är för fan den här jävla dan. Alla romantikers dag och du är inte med mig och du är en romantiker ju.

Jag fick inte fram något ord för jag drabbade av en tidernas värsta hicka. Adam skulle möta mig vid min port och så avslutade vi samtalet. Hela taxiresan hem satt jag och smålog. Det skulle bli en bra dag, trots allt. Precis när vi kör förbi mina byggnader stannar taxin till för förbipasserande vid ett övergångsställe. Jag tittade sömnigt ut genom rutan när jag plötsligt ser honom. Adam. Han hade på sig en svart skinnjacka och i sin hand höll han blommor. Och vet ni vad. Han sprang. Han sprang genom den kalla natten med en bukett i näven och jackan öppen så att den fladdrade i vinterkylan. Om detta varit en film, tänkte jag, så hade jag gått ur taxin nu och sprungit mot honom. Men mitt berusade tillstånd hindrade mig och taxin fortsatte fram mot min port. Jag satt kvar i taxin och betraktade taxischafförens blick i spegeln. Adam kom fram, betalade för mig och hjälpte mig ut. Jag kände mig som ett monga och la hela min kropp och vikt mot Adam. Han räckte fram de rosa rosorna och jag skulle precis säga tack när jag känner hur en tsunami inom mig var på väg upp. Det fann inget jag kunde göra åt det. Och där precis framför mig port. Framför två rökande indier i flippflopp sandaler. Framför min vackra rosor. Framför min vackra serbiska prins. Så spydde jag för kung och fosterland. Indierna avlägnade sig och jag kände hur Adam drog bak mitt hår och strök mig varsamt över ryggen. Jag vet inte hur länge jag stod där. Men jag minns hur jag vaknade morgonen efter med blyhjälm på huvudet och förvirrad satte mig upp. Jag tittade mot min soffa och där låg han. Helt perfekt i sina jeans och t-shirt. På bordet låg en hjärtformat förpackning med gelehjärtan och i ett glas stod mina rosor.
Grattis på alla hjärtans dag.
Älskade Adam.
Vart du nu än är.

Ni vet att jag är en sucker för grupparbeten. Älskar när mänskligheten förenas och blir starkare tillsammans. Speciellt när man gör det av en anledning. Då man glömmer religion. kultur och hudfärger och vi bara är dem vi är, människor. 25 år senare gör nutidens artister en version av  den klassiska "We are the world". Älskade Michael Jackson är självklart med i båda versionerna. Kärlek till Haiti. Om jag vore rik skulle jag åka ner dit själv och hjälpa människorna i nöd.

Sms konversation:

jag.  "allå? när ska jag ringa då?"

han. "Nu. Nu. Nu. Nu är det järtans dag bejbi"

Ni tjatar jämt om att jag ska visa mina vänner.
Här är mina halviranska pärlor. En med en svensk sida och den andra med en chilensk. Och så kryddar vi på med mina små turkiska gener. TAADAAA....

Har precis beställt en tavla av en vän som tydligen är en konstnär. Jag vill att Bina ska rita nåt fint och personligt till mig så jag kan hänga den på en vit vägg. Och jag vill att Isaac ska spraya mina väggar. Jag vill att mina egna dikter ska hänga i tavlor och jag vill ha på mig kläder som människor skapat och där det gärna står nåt som jag kan relatera till. Jag vill ha smycken som visar hur jag hör ihop med människor och jag vill att min kreativitet ska förevigas på olika sätt. All sort skapande är fantastisk. Jag vill omringa mig med den. Jag älskar att jag har sådana människor i mitt liv. Som skapar. Som tillför. Som kastar färg på denna ibland så gråa värld. Jag älskar att bli inspirerad av människor och världens bästa är ju när människor inspireras av mig.

Den här bilden sitter snart på ett linne som snart ligger hemma hos mig.
Emma Damm har ritat den och jag tycker att både bilden och texten är så himla stark. Life will change. Det kan låta som både ett hot och en tröst. För mig personligen har den meningen har varit min största tröst under svåra nätter som aldrig tagit slut.

Älskar att jag så fort jag meddelar att jag tar paus på grund av någon anledning så kommer all min blogglust tillbaka. Jag är fortfarande sjuk. Eller alltså, inte helt sjuk. Början till sjuk. Men ändå sjuk. Men det känns som om det inte brytit (eller säger man brutit eller brötit) ut än.  Kan ju fortfarande gå och sånt. Jag är en sån som inte stanna hemma såvida jag inte har galen feber. Detta har jag fått från min mamma som alltid går sjuk till sitt jobb. Och desstuom vägrade låta mig stanna hemma från skolan när jag var sjuk. Hon trodde alltid att man fejkade och skickade iväg en fast man hade ont överallt. Mamma och pappa är hemma! Trots att de fortfarande befinner sig långt bort från mig så går vi alla på svensk mark. Det känns tryggt och bra. Måste hem snart och pussa på dem (och hämta mina presenter) Alltså chilenska presenter är såå jävla gulliga och roliga att få. Man får typ ett hemmagjort armband som är gjord av en  peruansk liten flicka som säljer dem på gatan. Man får en halv parfym flaska som nån i huset inte ville ha. Man får tillbaka sånt som man har gett till dem men som de redan använt upp eller tröttnat på. Man får alltså tillbaka sina egna gåvor. Sen får man en massa bilder på alla i familjen. Älskar dessa presenter. Äkta vara!
Har ni hört om designern Alexander McQueen som ryktas tagit livet av sig?. Alltså. Ibland när jag själv känner att livet är tråkigt så brukar jag tänka på dem som har alla pengar i världen och kan göra i princip vad som helst. Behöver inte jobba såvida de inte vill det. Känner de sig deppiga? Då åker man till Caribien. Känner sig rastlös? Kan shoppa för flera loppor. Och så känner dessa människor att livet inte är värt att leva. Dem som "har allt". Kanske hade de varit lyckligare om de suttit i min lilla etta. Msnat med Babe (vår nya grej) ätit godis och lyssnat på massa romantisk smörmusik och saknat honom.
Kanske. Kanske inte. Troligtvis inte. Men ändå. PyzzPyzz

Jag såg min pappas blick idag. Tittade mig själv djupt in i ögonen (via en spegel) och där var han. Min fina pappa. Fick lust att krama om mig sjäv (vilket jag även gjorde) Pappa har en lite ljusare ögonfärg än mig. Hans blick är lite glansig, nästan suddig. Den ser trött och ledsen ut. Fast han skrattar så ser den ut sådära. Jag har tittat min pappa djupt i ögonen flera gånger under mitt liv. Det fick jag bekräftat idag när jag såg hans blick i min egen. Åh pappa, om jag fick krypa upp i din famn ikväll skulle jag berätta hur mycket jag älskar dig. Hur glad jag är över att jag är din favorit. För att jag är hans favorit. Han säger det själv. Högt och tydligt framför Lillasyster, släkt och vänner. "Jaaa jaaa hon Priscilla hon är min favorit jaa jaa favort favorit! Lillasyster är glad ändå. Hon vet att vi har nåt speciellt. Som inga andra har. Pappa och jag. Mamma är avundsjuk på det dära. Hon brukar bli så satans sur när hon ser oss ihop ibland. När jag alltid tar hans parti och försvarar honom trots att han är helt ute och cyklar. Hon surar och mumlar nåt om nio månader i magen, gav mig hängpattar, förlossningsvärkar och shit. Men det skiter vi i. Hon får sura bäst hon vill. Vi kan inte hjälpa det. Att jag är pappas flicka. Och att han är flickans pappa.

Denna vackra låt tillägnar jag dig Papi.
För att du är den enda mannen i mitt liv som jag kan lite på till hundra procent.
Den enda mannen som aldrig kommer varken tröttna på mig eller lämna mig för någon bättre.
Den enda mannen som aldrig någonsin kommer att sluta älska mig.

eller nej så gick den kanske inte. Men typ.

Hur bra var inte denna låten:

Sitter på fäisbok och tittar på alla bilder från Chile som ramlar in. Tycker inte om att titta för hela hjärtat sväller till av att se min familj tillsammans, utan mig. Men som vanligt plågar jag mig själv och går igenom bilderna. Stannar upp när jag ser en bild där Lillasyster är med. Jag får titta flera gånger för att typ känna igen henne. Det känns som om jag glömt hur hon ser ut. Hur det känns att vara nära henne. Jag saknar henne varje dag. Mer än vad jag brukar erkänna för andra och mig själv. Jag gråter lite i smyg ibland. Men jag visar inte det utåt. Det är sagt att jag ska tuffa till mig. Endast gråta i absolut nödfall. Om någon dör eller...  nej det är nog bara om någon dör som jag får gråta. In public snackar vi nu. När jag är ensam gråter jag lite för allt möjligt. Då kan ingen bestämma över mig. Det är lustigt hur vi människor gör oss beroende av varandra. Jag har alltid varit sjuuukt sällskapssjuk. Hemma i Skåne så är vi i familjen alltid tillsammans. Om jag sitter vid datorn och Lillasyster är i vardagsrummet känns det jävligt ensamt och tomt och det dröjer inte länge innan någon av oss börja ropa efter den andra. Här i Stockholm vande jag mig vid att alltid ha min dåvarande pojkvän vid min sida. Vi byggde upp en tillvaro tillsammans och allt som jag gick igenom gick vi igenom tillsammans. Man var två om allt. Och allt är så mycket roligare när man är två. När detta rubbades ersatte jag det med vänner. Jag var aldrig ensam för antingen var någon hos mig eller så var jag hos dem. Jag omringade mig med dem och det enda jag i princip lärde mig var att sova ensam. Vilket var jävligt jobbigt men det gick ju det med. När vänskaper dog ut klev diverse dejter och ragg in. Varje kväll var det antingen dejter, samtal, sms som gjorde mig sällskap i min ensamhet. Att veta att det fanns någon som ville vara med mig, som ville träffa mig, fick mig att överleva tomhetskänslan. Jag klamrade mig fast vid detta och insåg inte hur allting egentligen bottnade i att jag inte klarade av att vara just ensam. När alla sådana ytliga band klipptes kom min älskade Babe in i mitt liv. En man, en vän. Allt i samma paket. Under Babe- tiden lärde jag mig ändå att bara sitta i mitt hem och inte göra någonting. Bara vara. Men jag sneglade upp mot taket och visste att där fanns Babe. Om jag skulle få svårt att andas eller om alla ljus skulle slockna så var han bara en trappa upp. Och när ljusen slocknade så var han alltid på plats för att hjälpa mig tända nya. Idag har jag ingen som på studs skulle komma om jag skulle behöva det. Idag är Babe borta. Eller inte borta men han är inte så lättillgänglig längre. Min egen familj har varit borta i flera veckor. Min Lillasyster som är mitt syre, har jag lärt mig fungera utan. Mina vänner är borta. Alla ragg är borta. Allt är rensat. Kvar finns jag. I min ensamhet. Och se där. Det går ju faktiskt. Även om det inte alla gånger är speciellt roligt. Vi människor är starkare än vi tror. Allt jag trott skulle döda mig, har gjort mig starkare. Jag kan ibland inbilla mig att jag inte kan leva utan en person, och sen när den försvinner så lever jag vidare starkare än någonsin. Jag måste påminna mig själv om det här oftare. Min mamma säger alltid "Den viktigaste relationen du kommer ha i ditt liv är den relation du har med dig själv. För vad som än händer i livet så är det dig själv du måste vara med" Och jag kunde fan inte sagt det bättre själv.

Jag satt kvar en stund på min plats. Musiken dunkade på i vanlig ordning och en vän reste sig och drog in i mig mot dansgolvet igen. Jag försökte dansa som om inget hänt men i mitt huvud pågick för många tankar för att jag skulle lyckas hålla takten. Jag stampade hejvilt med en fot och den andra stod helt stilla. Mina armar hängde som två för långa orangutang armar. Min mun var halvöppen och min blick tom. Förstod att jag såg ut som en robot vars batteri höll på att ta slut. Jag gick ifrån dansgolvet utan ett ord, tog min väska och letade mig fram till toaletterna. Jag stängde in mig där. Satte mig på toalettlocket och drog efter andan. Okej Priscilla. Andas in. Andas ut. Det kändes som om jag hållt andan sen jag förstått att Adam var på samma plats som mig. Det kändes som om jag hade en betongklump i bröstet som jag bara ville skrika bort. Någon knackade på dörren och bad mig skynda på. Jag lekte med lite toalettpapper, slängde ner det, spolade och iakttog sorgset hur pappret försvann ner i avloppet. Jag minns hur jag önskade att jag på samma sätt kunde spola ner mina känslor för Adam. Framför spegeln kunde jag knappt känna igen mitt ansikte. Fick en känsla av att allt var overkligt och ville plötsligt bara därifrån. Men jag orkade inte förklara för någon. Om jag bara försvann kunde de bli oroliga. Så jag skrev snabbt ett sms till en av mina vänner och hämtade ut min jacka. Om jag inte förlorar mina vänner nu, så har jag riktiga vänner, tänkte jag medans jag brottade mig ut ur folkmassan vid entren. Det var en ganska kall kväll fast det var sommar så jag drog min kappa tajt om min klänning och började gå.

Där stod han. Som om han aldrig varit borta. Han stod lite längre bort med ett par grabbar och pratade högljud. Han hade en vit skjorta. Håret var fint. Hans ena hand  i hans jeansficka och den andra viftade i luften. Min första instinkt var att gå fram till honom. Men mina steg vägrade lyda mig och dessutom kände jag hur alla känslor omfamnade mitt hjärta. Bröstet dunkade hårt som om hjärtat ville hoppa ut och dansa mambo för mig. Det brände i magen. Vinet jag druckit hade börjat koka därinne. Jag styrde mina steg bort från klubben. Bort från nattlivet. Bort från Adam. Och där på plats lovade jag mig själv att aldrig mer kyssa hans läppar igen. Aldrig mer. Aldrig mer skulle han få ge mig sin dåliga massage. Hur kan jag låta en kille ge mig plågsam massage som inte ens är skön. Och ibland till och med fråga efter den. Längta efter den. Sakna den. Har jag ingen som helst heder? Jag såg framför mig hur jag den där gången på jobbet fyllt ett helt A4 papper med hans namn i stora versaler, i kursivt och hur jag på svenska, engelska och spanska skrivit jag älskar dig likt en förälskad tolvåring. Om jag haft det pappret framför mig hade jag lagt en sten i, knölat ihop det och låtit den träffa honom i bakhuvudet med hjälp av en hemmagjord slangbella. Allt det här tänkte jag medans jag med stadiga ben avlägsnade mig från platsen. Jag vågade inte vända mig om. Om jag skulle mot all förmodan möta hans blick så visste jag att jag skulle ge efter. Albert Einstein sa en gång att känslor alltid vinner över förnuftet, och visst är det så. Mina känslor vinner över allt. Varje jävla gång.

Det var mycket människor ute. Lördag kväll. Helgen efter löning. Att få tag på en taxi tycktes vara helt omöjligt. Jag ångrade mitt drastiska beslut i att bara gå ifrån mina vänner. Jag borde suttit kvar. Åtminstånde kört klart robotdansen och sen satt mig ner. Jag borde lagt mitt huvud mot nåns axel och bara suttit kvar. Suttit kvar. Det kändes som det bästa jag kommit på när jag stod där vid trottoaren och halvhjärtat tittade efter en ledig taxi. Det är något tragiskt med att gå ensam i vimlet, tycker jag. Känner mig iaktagen av precis alla. Alla är män är våltäktsmän och alla kvinnor prostituerade. Och jag kände mig som en prostituerad där jag stod i mina höga klackar och alldeles för korta klänning. Suttit kvar. Det är vad jag borde gjort. Kanske Adam hade kommit fram. Nej. Nej. Fel tanke. Jag la min hand mot huvudet som om jag bokstavligt talat försökte fösa bort tanken. När jag stod där i kylan fick jag sådan fruktansvärd lust att gå tillbaka. Jag kunde låtsas att jag glömt något. Eller bara gå tillbaka för att försäkra mig om att min vän fått mitt sms som sagt att jag gått hem. Ja, det skulle jag göra. Det var ju fruktansvärt ohyffsat av mig att bara lämna mitt sällskap sådär. Ja det är sant. Och bara så där hade jag övertalat mig själv att gå tillbaka. Jag småpratade med mig själv hela vägen tillbaka och blev mer säker på att jag borde gå tillbaka.

Vid entren tittade jag bort dit Adam stått med sina vänner. Men han var borta. Jag kände mig lite besviken. lite lättad men mest fånig över att gått hela vägen tillbaka för att konstatera att jag inte ville tillbaka in i klubben. Jag ställde mig vid sidan av kön och kände att jag var tvungen att ta ett snabbt beslut här. Skulle jag in eller ut. Jag vände mig om och började gå tillbaka mot taxibilarna igen. Jag skämdes. Som om hela min familj, vänner, bekanta och okända suttit i en publik och sett min töntiga catwalk fram och tillbaka från klubben. Jag ville ju bara se Adam igen. Det var sanningen. Det bistra sanningen. När jag satt i taxin hem fick jag sån lust att bara slänga mig ut ur bilen i farten. Jag satte mig på mina händer för att låta bli. Trycket över bröstet fick mig att inse att jag inte kommit över honom. Jag var inte ens halvvägs.
Jag var fast. Fast hos Adam.
Eller Adam var fast hos mig.
I mitt brustna hjärta.