To be ahelyn

Här är det modernt med magväska. Jag var lite skeptisk, men hey om alla andra har det så kan väl jag också ha det. Plus att det är det bästa att ha grejerna i om man inte vill bli bestulen. Kolla utsikten från min brors balkong. Underbart.



Jag och min snygga brorson Mario Alejandro. Babe - håll käften!

Jag lyckas inte vända på bilder då får ni vända på huvet.







Mina flickor. Från vänster - Leyla, Turk, jag, Fran, Dansk









Jag och min lilla kusin Alonso.

Godmorgon Sverige!
Idag lägger jag upp lite bilder.
Men först tesito con pansito, frukost, med mormor.

Idag foddes den viktigaste personen i mitt liv.
Jag elskarey Lillasyster!

Okej. Lets do this. Men vi börjar inte i rätt ände, tids nog kommer ni få veta det mesta. Tiden är en skvallerbyta.
Jag befinner mig i mitt älskade hemland, Chile. Allt gick väldigt snabbt. Det var ingen planerad resa och trots att jag varit här en vecka så blundar jag fortfarande hårt och vägrar tro att det är sant att jag går över chilensk mark och får krama min mormor varje dag. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara anledningen till att jag är här. Men det var en blandning mellan jordbävning, desperation, jakten efter min bror men framför allt, saknade efter Lillasyster. Det är sanningen. Jag blev sjuk och jag föll. Och om inte Lillasyster kommer till mig får jag komma till henne. I´ll come back for you, minns du? Här i mitt hemland är det mesta kaosartat. Den hemska naturkatastrofen som drabbade oss är gamla nyheter i Sverige. Här är den en vardag numera. Människor håller sig hemma. Minsta lilla jordskalv och alla får panik och ringer efter sina anhöringa. Det hemska är att i samband med jordskalven så försvinner all el och det innebär att ingen får tag på sina anhöriga. Det är då paniken infinner sig. Jag har ändå bara upplevt en fjärdedel av den hysteri som utspelat sig på Chiles gator. I torsdes (? var det då?) så evakuerades Valparaiso på grund av en tsunamivarning. Jag befann mig hemma, thank God. Men de familjemedlemar som av någon anledning inte var det berättade om hur människor sprang över gatorna. Hur barn tappades bort, hur människor föll och ingen brydde sig och de blev nertrampade. Alla sprang upp mot bergen och gatorna tömdes på liv. En skrämmande tystnad föll över Chile och staden Valparaiso som är känd för sin livslust, musik och glädje förvandlades till en spökstad. Ingen tsunami kom. Människan återgick till sin vardag men aldrig helt och hållet. Alla går på nålar. Förberedder sig inför det värsta. Du hittar katastrofkänslan i alla hörn och kanter.  Jag ser den i min brors blick varje dag. Han har kommit hem, men han är i sinnet kvar i den tsunami-drabbade ön som han befann sig i under flera dagar utan kontakt med omvärlden. Min bror blev en av dem som fick leta efter döda kroppar och finna döda barn bland massorna. Han var en av dem som räddade människor från att drunkna. En av dem som aldrig kommer få bort sorgen från sitt hjärta. Han säger inte så mycket min annars pratglada bror. Men det gör inte jag heller. Så vi pussas och kramas mest. Jag är så fruktansvärt glad att han lever, även om jag vet att en del av honom dog där borta.

Trots allt hemskt kan jag inte vara stoltare över att kalla mig chilenare. Jag är född i ett land som gått från att vara ett u - land till Sydamerikas mest utvecklade land. Och det är nu, efter dessa katastroftider som man ser utvecklingen och förundras över hur hela landet reser sig tillsammans. Alla företag sammarbetar för att varje individ ska överleva på något sätt och ingen ska glömmas bort. Diktaturen tycks ha satt sina spår och vikten av att vara där folket är och låta dem få sina röster hörda är numera centralt för vår regering. Alla tv-kanaler gick ihop och annordnade en välgörenhetsgala för jordbävningsofferna. Människor, företag, föreningar, ja alla donerade pengar och tillsammans samlade vi ihop över 30 000 miljoner (chilensk valuta, orkar inte räkna ut det svenska värdet). Vi hjälper oss själva. Som riktiga chilenare gör.

Jag försöka uppdatera er dagligen om min resa hit. Jag vill presentera familjen men framför allt för mitt älskade land. Mi Chile Lindo.

Jag vill förklara.
´

Det har hänt så mycket de senaste två veckorna. Och mitt liv kommer aldrig mer bli som det varit förut. Jag känner mig så begränsad här. För att jag kan inte berätta allt för er. Och då känns det som att jag sviker genom att endast berätta lite eller bara om en del av mitt liv. Men om jag berättar så måste jag berätta allt! Och då är jag en öppen bok och alla ni som läser kommer att tänka och tycka.

Jag vet inte hur jag ska göra.


jag vet att det är flummigt. jag vet.

Dagen har spenderats med kusiner som pussat på mig medans jag gråter.
Här är en av dem. Den sötaste.

mitt land, mitt folk, min familj.


min syster!

Kan man inte att annat än längta efter bättre tider...
times like this...

Jag har fått en diagnos. Eller ska jag säga två. En som bevisar att jag inte håller på att bli galen. Och en som visar att jag faktiskt är sjuk. Där svart på vitt stod den. Lite som en tröst. Lite som en gnista hopp. Läkaren skakade min hand hårt när vi skildes åt. Jag tänkte att en kram hade varit perfekt. Men en handskakning är bra det med. Ute i väntrummet mötte jag andras blickar och jag deras. Sen fick jag vänta i ett litet rum. Lika stort som min lägenhet. När jag gick där ifrån kändes det ändå skönt. Stillsamt. Och skönt. Jag kanske stänger ner bloggen ett tag älsklingar. Bara för att bli frisk i så fall. Sen kommer jag tillbaka. Jag kommer alltid tillbaka.
Jag är en kackerlacka. En väldigt vacker sådan.

Han hittade mig på badrumsgolvet. Hemtelefonen vid min ena sida och mobilen vid den andra. Jag låg på sidan tryckte mig mot elementet med ryggen. Det är så varmt där. Ibland när det är riktigt kallt ute så brukar jag längta hem.  Längta hem till min toa och mitt element. Tanken värmer i den värsta vinterkylan, faktiskt. Jag vet inte hur länge jag låg där men det måste varit ett tag för när han lyfte upp mig kändes min kind platt och kall. Jag visste att det var han när dörren öppnades. Dörrhandtaget åkte ner och på ett steg så stod han över mig. Jag brydde inte mig om att blunda. Min blick var redan fäst på det gråsvarta golvet och jag orkade på sin höjd bara blinka då och då. Jag hörde honom sucka över mig. Långa och flera suckar, alla samlade i en lång suck. Som om han stått över mig så många gånger förr. Det hade han inte. Jag har aldrig gjort så här förr. Men ändå kändes det som om jag legat på samma vis dag efter dag, år efter år. Han satte sig på huk och torkade upp det som hamnat på mina kläder. Han äcklades inte. Inte det minsta. Jag vet att jag önskat att han lagt ett täcke över mig där. Att han pressat ner mina ögonlock och format min kropp innan den blev kall. Men jag hade puls. Även om den var väldigt svag. Jag kände hur jag lyftes upp i hans famn. Hela jag fick plats i den. Jag till och med kröp ihop och vände ansiktet mot hans bröstkorg. Och så stod han så där en stund. Och vaggade mig fram och tillbaka. Som ett litet barn. Han sa inget utan satte sig på toastolen med mig i sin famn. Jag tryckte mitt ansikte mot hans bröst hårdare för att liksom markera att jag inte tänkte möta hans blick.

När första droppen landande över mig fick den mig att för första gången på flera timmar reagera. Jag stannade upp min svaga, patetiska andning och väntade in nästa droppe. Och så kom den. Då släppte allt. Jag grät. Jag grät i Adams famn. Och han grät med mig. Tyst. Jag tog tag i hans t-shirt och knöt den runt mina fingrar som att jag hämtade kraft. För att det kändes som hela bröstet skulle brista om jag inte slutade gråta. Jag drog efter andan. Men jag fick inte tag på något syre så jag drog in all luft jag hade ner i magen och kippade desperat efter ny. Nästan rädd för att ge upp den gamla. Kanske det inte fanns någon ny. Mina tårkanaler producerade nya tårar utan att jag inte ens behövde anstränga mig. De bara kom, en efter en, ibland flera på en gång. Då samlades de i en stor klump som spred sig över hela kinden. Adam ställde sig upp och bar mig till sängen. Jag tror att han blev lite rädd av alla flämtande andetag. Hela rummet snurrade där jag låg och jag försökte desperat hitta en punkt att fästa blicken på för att försöka få bilden som bara gick runt, runt utan några planer på att stanna. Adam ringde något nummer. Jag hörde hur han pratade med någon. Men det lät som om han befann sig kilometer långt ifrån mig. Jag sträckte ut min hand för att få tag på hans. Men han var inte där. Med min suddiga blick letade jag efter honom i rummet men jag hittade inte honom. Jag försökte sätta mig upp men jag lovar att det var någon som tryckte ner mig. Det var någon som satte båda sina händer och tryckte ner mig så att jag knappt kunde lyfta mig en centimeter. Jag satte i armbågen som stöd. Men den gav efter. Min kropp vägrade sammarbeta.

Nu såg jag ingenting. Mina ögon var översvämmade med tårar och vart jag än försökte rikta blicken var en dimma runt mig. Det var nog så här det skulle sluta. Paniken växte i mig och hela munnen fylldes av en frätande vätska. Hur kan min mun fyllas av något utan att jag ens ansträngt mig, tänkte jag och antog att jag för länge sen förlorat kontroll över min egen kropp. Det började sussa för öronen. Först ett behagligt ljud, som nästan fick mig att lugna ner mig. Som vindar som leker med varandra. Men sen blev det högre och högre. Vindarna blev argare och slogs. Det överröstade alla tankar och känslor. Det gjorde nästan ont. Jag skrek i ett försök att få tyst på det men jag lyckades varken med att skrika eller stänga av bruset. Och så föll jag. Rakt ner i en svart säck som öppnades och välkomnade mig in. Så det var så här det skulle sluta. Nu ska jag bara sova, var min sista tanke. Det sista jag hörde var en kvinnlig röst som samtalade med en manlig, sen kom det en till manlig stämma. När man förlorat alla sinnen men lyckas behålla ett, så är det som att det förstärks till tusen. Fast jag inte längre låg kvar på min säng så visste jag att min kropp låg där. Jag hörde hur de kom in. Hur de ställde sig runt mig.
Men Adam var inte kvar.
Det kände jag.
Adam gick för länge sen.
För jävligt länge sen.

Lillasyster tjatar så och nu när hon är hemma i Chile igen ska hon la få nåt att kolla på.

Tur att jag fick sällskap som kan ta hand om hjärnskakningen efter denna video.

Älskar min franska!





Allt för dig Lillasyster!
Fan vad jag saknar dig.

Jag befinner mig i ett stadie som jag kallar - jag är inte sjuk längre men jag är fan inte frisk heller - Det är så jobbigt att vara i detta stadie. Jag känner mig konstant svag. Lite som att jag inte har krafter kvar. Ingen feber. Hostan är borta. Snor rinner fortfarande men det är nåt annat. I kroppen. Jag kommer ihåg för två år sedan när jag var så sjuk att jag bokstavligen hoppade i sängen av feber. Då tog det mig kanske två månader att bli mig själv igen. Jag till och med blev helt deprimerad för att jag orkade inte vänta på att bli frisk. Jag hoppas verkligen att detta inte är fallet och att jag snart är det jag alltid varit. Fan och konstant saknad. jävla söndagar. jag hatar söndagar. med hela mitt heart.

Hai.

Jag vill bara veta om ni kan göra så här med er tunga?



För alla kan tydligen inte.

Jag kan.

Är det något så är det bara att fråga.