Dan före Dan
Min kära mor tittar aldrig på klockan innan hon ringer mig. Hon bara plockar upp luren och ringer. Det spelar ingen roll och tuppen precis vaknat eller om heeela Sverige sover. Hon kan ringa mig halv två på natten och bara "Heeej, vagöru?" Oftas är jag faktiskt vaken och typ gör nåt. Men jag skrattar ändå åt den härliga brist på respekt som finns. Fast jag vet att jag skulle kunna ringa fyra på morgonen och skvallra. Min mamma skulle typ bli glad. Hon ringde och väckte mig vid nio idag och skrattade åt mig för att jag sov. Älsklingar. Jag fyller år imorgon. Glöm aldrig det.
Jag vill att ni ska veta
Jag är lite känslig med mitt privatliv, jag vet. Jag hoppas att jag en dag ska finna balansen och kunna avslöja saker som händer mig utan att avslöja allt. För att den där gränsen är hårfin och jag är lite av en öppen bok. Eller jag var det förr i allafall. Vet ni hur många gånger jag upptäckte att jag precis avslöjat hela mitt liv för en främling. Jag släppte in vem som helst och var hur öppen som helst. Det har jag fått äta upp. Det har försvunnit människor ur mitt liv som verkligen varit viktiga för mig och nu är jag räddare om mitt lilla hjärta. Man ska våga vara kräsen. Inte ge vem som helst rätten att kunna såra dig. Men jag vill inte bli helt sluten. Det är inte Priscilla. Så jag vill att ni ska veta en sak som hände mig i tisdes. Det är bland det största som jag upplevt. Och jag upplevde inte det ensam, utan med människan jag älskar. Det är jag tacksam för. Mina ögon fylldes av tårar som jag försökte blinka bort. Vi var inte ensamma i rummet annars hade jag nog gråtit högt. Det var något helt fantastiskt och jag tackar Gud för att jag upplevde det.
Jag älskar dig D.
Jag älskar dig D.
Kissa kan jag göra i bilen
Vi badade. Vi var på Centralbadet här i Stockholm och det kändes precis som på högstadiet när man hade simning. Tuttar överallt när man är i omklädningsrummet. Det tar en liten stund innan ögat vänjer sig. Men visst var det nice. Alltså att bada. Inte tutt-delen. Speciellt i den varma poolen. Har en grej för att alltid kissa i bässänger men denna gången höll jag mig. Det var ju ett fint bad, med tända ljus och grejer. Kissa kan jag göra i Osby simhall. Idag bjöd jag in mig själv till min vän Yassi. Det gick typ till så här.
Jag: Hej, när ska du bjuda på mat då?
Hon: Ja, du är välkommen på mat idag.
Jag: Bra! Det var det jag ville.
Så nu ska jag traska iväg och smaka på hennes färdigheter.
Jag: Hej, när ska du bjuda på mat då?
Hon: Ja, du är välkommen på mat idag.
Jag: Bra! Det var det jag ville.
Så nu ska jag traska iväg och smaka på hennes färdigheter.
En skitbra dag
Skit i allt jag skrev innan. Jag ska gå o bada.
Fy farao vad jag älskar min kropp. Jag vet inte vilken bikini jag ska välja för min kropp är så snygg i allihopa. Jag kanske kan byta bikini efter hand. Jag vet inte vad det är. Den är bara så kvinnlig och allt bara sitter så rätt. På sin plats. Tack mamma för mina fantastiska gener. Tack Gud för att du skapade mig så... jag ska inte säga perfekt. Men typ.
WOHoooOOoo.
humörsvängningar is the shiiit.
Fy farao vad jag älskar min kropp. Jag vet inte vilken bikini jag ska välja för min kropp är så snygg i allihopa. Jag kanske kan byta bikini efter hand. Jag vet inte vad det är. Den är bara så kvinnlig och allt bara sitter så rätt. På sin plats. Tack mamma för mina fantastiska gener. Tack Gud för att du skapade mig så... jag ska inte säga perfekt. Men typ.
WOHoooOOoo.
humörsvängningar is the shiiit.
En jävla skitdag
JAG SAKNAR ATT RÖKA
Jag älskar att röka
Röka is the shit
Rökning borde vara en mänsklig rättighet
Rökning borde vara ett måste för alla individer
Psykologer bör kopplas in när rökning avslutas.
Jag älskar att röka.
Röka var det bästa som fanns
Jag NJÖT när jag RÖKTe
Varför får jag inte röka
RöKning är bra mot smärta och rastlöshet
BÖrja aldrig röka ni kommer bli kära
Sluta aldrig röka ni kommer bli olyckliga
Jag älskar att röka
Idag har jag två alternativ.
alternativ 1: Släcka ner och dra för fönstret. Svälja vatten och sömn. Ner under täcket. OCH SOVA. Bort denna dagen. Jag kommer att sova tills ikväll. Vakna typ 21. Äta lite. Sen sova mer.
alternativ 2: Upp och duscha. Diska och städa här i soptippen. Ta mig till träningen. Träna. Komma hem. Laga mat. Äta. Slappa. Sen sova.
VA?
Jag älskar att röka
Röka is the shit
Rökning borde vara en mänsklig rättighet
Rökning borde vara ett måste för alla individer
Psykologer bör kopplas in när rökning avslutas.
Jag älskar att röka.
Röka var det bästa som fanns
Jag NJÖT när jag RÖKTe
Varför får jag inte röka
RöKning är bra mot smärta och rastlöshet
BÖrja aldrig röka ni kommer bli kära
Sluta aldrig röka ni kommer bli olyckliga
Jag älskar att röka
Idag har jag två alternativ.
alternativ 1: Släcka ner och dra för fönstret. Svälja vatten och sömn. Ner under täcket. OCH SOVA. Bort denna dagen. Jag kommer att sova tills ikväll. Vakna typ 21. Äta lite. Sen sova mer.
alternativ 2: Upp och duscha. Diska och städa här i soptippen. Ta mig till träningen. Träna. Komma hem. Laga mat. Äta. Slappa. Sen sova.
VA?
När man var liten
Jag tror att jag har berättat tidigare om hur mina föräldrar bråkade konstant under min barndom. Vårt hem var ett krigsfält och dagliga diskussioner avlöste varandra. Jag minns hur jag brukade ha ont i magen när jag var i skolan. Jag var rädd för att mina föräldrar skulle skiljas. Skilsmässa och krig var det värsta som kunde hända mig. Jag har frågat mamma och pappa, som nowdays aldrig bråkar, vad grälen gick ut på. Ibland skyller de på varandra, ibland på mig. I allafall, jag minns ett gräl som var riktigt stort. När de bråkade så försökte jag alltid komma emellan dem men jag ignorerades totalt. Ibland när pappa blev riktigt trött på mamma så brukade han gå och hämta en väska och ställa sig och packa den. Det hände att mamma packade den åt honom. När väskan åkte fram så sprang jag till mitt rum och fyllde min ryggsäck med trosor och nallar och ställde mig vid dörren och väntade in pappa. Om han gick då gick jag efter honom. Vem ville stanna med mamma? Haha. Men denna gången så var det bara en massa skrik och jag sprang som en liten höna runt i lägenheten. Jag tror att jag led av panikångest redan i den åldern. Jag bara sprang och sprang. In och ut ur rummen. Plötsligt kom min storebror Alex hem. När han såg kaoset hemma blev han så jäkla arg att han slog två hårda knytnäve slag mot toalettdörren. Båda slagen gick igenom trädörren och man kunde klart och tydligt se in i toan. Alla blev helt tysta. Han tog tag i mig, lyfte upp mig och gick in på toa. Han låste om oss och satte sig på toastolen och grät. Jag stod framför honom och grät jag med. Mamma och pappa hade lugnat ner sig därute. Min bror kramade mig sen så sa han precis så här "Om dem skiljer sig nu, så lovar jag att jag ska köpa choklad till dig varje dag. Jag ska köpa hur mycket godis och choklad som helst". Alltså. Vet ni hur jävla glad jag blev. Jag bara, fuck mamma och pappa, jag ska få choklad. Mina tårar torkade och jag torkade min brors med handflatan. Nu skulle allt bli bra. Den natten sov jag så skönt. Det till och med pirrade i magen. Jag bad till Gud att mamma och pappa skulle skiljas så att jag och min bror skulle kunna bo ifred med massor av chocklad.
Det var så lätt att bli lycklig igen på den tiden.
Y & P
Jag tycker att min vän och jag passar så bra ihop. Vi är ett snyggt par. Vi är båda små och söta. Vi klär oss lika och vi brukar handla samma saker när vi går ut och shoppar. Vi kan vara tysta i flera minuter Vi kan prata bort flera timmar. Vi kan snacka skit om svenskar på spanska. Vi kan snacka skit om chilenare på svenska.
Jag tycker om min vän så mycket. Vi har lärt oss av varandra och det som jag beundrar mest med vår vänskap att den grundas på respekt. Och den är villkorlös.
Lillasyster är snygg hon mäh.
Jag tycker om min vän så mycket. Vi har lärt oss av varandra och det som jag beundrar mest med vår vänskap att den grundas på respekt. Och den är villkorlös.
Lillasyster är snygg hon mäh.
nytt inlägg
Idag somnade mitt finger medans jag smsade. Det började sticka och slutligen domnade det av. Fick fortsätta med pekfingret. Sjukt ansträngande. Jag missade en dejt på stan. Anledning? Jag ville sova vidare. Sömn går före allt.
Smoking was my passion
Jag önskar att jag just nu i denna sekund kunde sätta på mig en tjock tröja, öppna mitt fönster, placera min rumpa på soffkanten och tända en cigg. Alltså fy faseeeen vad jag vill röka. Jag älskar att röka. Sluta aldrig röka. Det är det bästa som finns. Jag har tagit mina viktigaste beslut med en cigg i handen. Jag har kommit underfund med så mycket samtidigt som jag haft den där vita pinnen i käften. Jag är ingen rökare själv. Har aldrig varit. Men jag har alltid älskat att ha cigg hemma och när det perfekta tillfället kommit plockat fram och rökt ut från mitt fönster. Så fort jag haft stress, oro eller beslutsångest så har en cigg, inte hjälpt mig, men funnits vid min sida. Det är så socialt att röka. Sitta ett gäng och bara skratta och röka. Och då ska vi inte prata om mitt feströkande. Äääälskar att feströka. Jag hobbyröker inte längre. Den tiden är förbi. Men jag saknar det. Inte varje dag längre. Men i stunder som denna då jag känner mig lite rastlös, lite jag vet inte vad, så skulle en cigg sitta fint.
Min vän lämnade en kommentar
Jennie om Ni är mina vänner:
För sex år sedan tog vi studenten.
Då förväntades vi veta, vilja, och åstadkomma stordåd.
Men vi visste ingenting då.
Tänk om vi vetat då det vi vet idag.
Undrar om det hade besparat oss ångest eller fått oss att avsluta våra liv.
För alla kanske det inte behövs, men för de flesta är 20+ åren nödvändiga för att hitta sig själv.
Vem vill gå tillbaka och vara 19 år igen?
Några år innan dess hände det där med saxen på den där skolan, i den där åldern då man är känslig för allt.
Förmodligen var det där som det aldrig blev som förut igen.
För många, för oss.
Du är inte ensam om att utveckla ditt jag, men du tar kanske lite mer stryk på vägen dit.
En del ska prövas mer än andra.
Psykiskt eller fysiskt..
Balansen kanske aldrig infinner sig, kanske får man njuta av de höga topparna när dom kommer och försöka rusta sig för djupa dalarna i den mån det går..
Raksträcka är nog att förglömma.
Jag hade tur
Jag hittade min fristad
Här ute i skogen kan jag andas
Det är långt ifrån problemfritt, men nu är det praktiska problem jag står för.
Stopp i avloppet
Pannan stannar
Inget varmvatten
Men i psyket är det lugna vatten
Just nu åtminstone
När du än behöver får du komma hem och dela min fristad
Även om den inte är din
Även om jag inte vet allt
Även om jag aldrig vetat allt
Jennie, min älskade vän. Du har rätt. Du har kanske aldrig vetat allt. Men det har aldrig gjort något för att när jag kramar om dig känns det precis som i fyran när vi tävlade om vem som hade längst och finast hår. Jag tackar dig för inbjudan till din fristad. Jag ska finna min egen och en vacker dag ska jag bjuda dig till min.
Jag kan för att jag vill.
Nu vill jag.
Ni är mina vänner
Jag försöker minnas tillbaka nu. Men det är skrämmande att gå så långt tillbaka i tiden. Månader och år. År. Det är som att du precis upptäckt ett fult födelsemärke på din kropp och när du tittar på bilder och går bakåt i tiden så ser du att du haft det hur länge som helst. Utan att märka av det. Okej, keff liknelse men ändå. Det som är mest sorgligt är att jag träffat människor, lärt känna dessa människor, älskat och sedan fått vinka av dem. Och jag kan inte ens ärligt säga att dessa människor fick träffa den riktiga Priscilla. Jag vet inte. Vem är den riktiga Priscilla?
Ärligt talat, känns det som att jag håller på att utveckla henne nu. Som att jag tar mina erfarenheter, tidigare värderingar, åsikter, tankar och känslor och med hjälp av dem utvecklar mitt nya jag. Det jaget som jag ska vara i resten av mitt liv. Det som är ännu mer skrämmande är att jag så många gånger trodde att helvete var över. Att nu banne mig så vänder det. Att här kommer lyckan för hundar som oss. Men det gjorde det inte. Det som jag trodde det var slutet var istället början på något värre. Och där gick jag helt ovetandes om vad som väntade mig. Jo men saker såg illa ut men jag borde skattat mig lycklig för att saker skulle get even more ugly. Jag vågar säga idag. Nästan tre år senare. Saker och ting har vänt. Det kommer aldrig vara lätt för mig. Livet, alltså. Jag har utsatts för många hemskheter för att kunna vara en sån som tar livet med en klackspark. Men jag kisar och ler mot solen när jag går ut ur min byggnad. Det är en bra start. Jag håller fortfarande på att lära känna mig själv. Framför allt lär jag mig att tycka om mig själv. Jag försöker spegla mig i min familjs och vänners ögon. De som älskar mig. Jag försöker se vad de ser i mig och älska mig för det. När han skrattar åt mina skämt och tittar på mig som att han precis funnit en diamant i öknen. Och alla ni som läser och kommenterar. Att ni vill läsa om mig. Att saknar mig, att ni stöttar och uppmuntrar en främling som mig. Ni anar inte vilken inverkan det gör. Jag blir hög på era kommenterarer. Lyckorus. Tack för att ni finns kvar. Nu tar vi en dag i taget vänner.
Ärligt talat, känns det som att jag håller på att utveckla henne nu. Som att jag tar mina erfarenheter, tidigare värderingar, åsikter, tankar och känslor och med hjälp av dem utvecklar mitt nya jag. Det jaget som jag ska vara i resten av mitt liv. Det som är ännu mer skrämmande är att jag så många gånger trodde att helvete var över. Att nu banne mig så vänder det. Att här kommer lyckan för hundar som oss. Men det gjorde det inte. Det som jag trodde det var slutet var istället början på något värre. Och där gick jag helt ovetandes om vad som väntade mig. Jo men saker såg illa ut men jag borde skattat mig lycklig för att saker skulle get even more ugly. Jag vågar säga idag. Nästan tre år senare. Saker och ting har vänt. Det kommer aldrig vara lätt för mig. Livet, alltså. Jag har utsatts för många hemskheter för att kunna vara en sån som tar livet med en klackspark. Men jag kisar och ler mot solen när jag går ut ur min byggnad. Det är en bra start. Jag håller fortfarande på att lära känna mig själv. Framför allt lär jag mig att tycka om mig själv. Jag försöker spegla mig i min familjs och vänners ögon. De som älskar mig. Jag försöker se vad de ser i mig och älska mig för det. När han skrattar åt mina skämt och tittar på mig som att han precis funnit en diamant i öknen. Och alla ni som läser och kommenterar. Att ni vill läsa om mig. Att saknar mig, att ni stöttar och uppmuntrar en främling som mig. Ni anar inte vilken inverkan det gör. Jag blir hög på era kommenterarer. Lyckorus. Tack för att ni finns kvar. Nu tar vi en dag i taget vänner.
Slutet och Början
Jag borde aldrig ha slutat blogga. Jag ångrar mig nu. Jag slutade när allt rasade mitt framför ögonen på mig och jag bestämde mig för att inte vara med längre. Jag bestämde mig för att sova på heltid. Jag blev arg på alla runt mig. På livet. På Gud. Jag skrek på nätterna med svettiga lakan runt mig "Nu får du fan hjälpa mig! Jag är för fan din dotter, vare sig du gillar det eller inte". Det fanns människor runt mig som försökte nå ut till mig. Min familj, vänner och även främlingar ibland. Men det spelade ingen roll hur mycket folk ville hjälpa mig. Jag befann mig så nere att jag kippade efter andan så fort jag vaknade på morgonen. Att leva var som att bestiga ett berg. Jag hade förlorat all kontroll över mitt sinne och kropp och visste aldrig hur en dag kunde sluta. Jag var nästan rädd för att leva. Ja, jag vet. Det här är inte speciellt glamoröst. Detta är inte vad ni vill läsa om i en blogg. Blondinbella eller Kenza skulle aldrig förlora kontrollen. De går på flotta middagar och slår klackarna i taket. Men detta är min verklighet. Detta hände mig. En vacker dag ska jag skriva en bok om det. Man möter underbara människor på vägen. Som min läkare, som fick tårar i ögonen när vi sa hejdå. Sjuksköterskan, som sa att alla kunde dra åt helvete. Min kusin Tamara, som var den som plockade upp bitarna och med sitt skratt fick mig att skratta över den bisarra situation jag befann mig i. Att skratta åt sig själv. Fan det finns nog inget bättre.
Jag önskar att jag aldrig slutat blogga för att jag vill läsa om det som hände mig. Jag vill läsa om hur allt såg svart ut. Även om det för er som läsare måste vara en plåga så är skrivandet en del av min terapi. Jag tänker tillbaka nu och försöker minnas vart eller när det vände? Hur överlevde jag? Jag vet att jag inte vaknade en dag och såg livet med nya ögon. Men jag vet att något förändrades. Om jag inte slutat blogga så hade jag kunnat gå tillbaka och läsa.
Jag har så blandade känslor med den här bloggen. Jag älskar er läsare. Speciellt er som kommenterar och ger mig respons. Er vill jag krama och ge presenter. Jag vet dock att det finns läsare som vill mig illa. Inte många. Kanske max fem stycken. Jag vet att det är människor som på ett eller annat sätt känner mig eller har kännt mig tidigare. Och ärligt talat så vill jag inte att dessa människor ska veta om mig och mitt liv. Och det är så ganska svårt att undvika då jag slänger upp delar av det på nätet. Ibland känns det som att jag skriver och begränsar mig endast på grund av dessa fem personers existens. Jag har därför funderat på att byta blogg. Börja om från början. På nytt. Det som är tråkigt är ju alla min gamla inlägg som går förlorade. Alla minnen. Jag kanske inte ens borde fortsätta skriva. Att låta främlingar läsa dina texter och tycka och tänka är ju ändå en del av bloggandet.
Jag vet inte.
sjukt opassande bild. Men va fan.
Jag önskar att jag aldrig slutat blogga för att jag vill läsa om det som hände mig. Jag vill läsa om hur allt såg svart ut. Även om det för er som läsare måste vara en plåga så är skrivandet en del av min terapi. Jag tänker tillbaka nu och försöker minnas vart eller när det vände? Hur överlevde jag? Jag vet att jag inte vaknade en dag och såg livet med nya ögon. Men jag vet att något förändrades. Om jag inte slutat blogga så hade jag kunnat gå tillbaka och läsa.
Jag har så blandade känslor med den här bloggen. Jag älskar er läsare. Speciellt er som kommenterar och ger mig respons. Er vill jag krama och ge presenter. Jag vet dock att det finns läsare som vill mig illa. Inte många. Kanske max fem stycken. Jag vet att det är människor som på ett eller annat sätt känner mig eller har kännt mig tidigare. Och ärligt talat så vill jag inte att dessa människor ska veta om mig och mitt liv. Och det är så ganska svårt att undvika då jag slänger upp delar av det på nätet. Ibland känns det som att jag skriver och begränsar mig endast på grund av dessa fem personers existens. Jag har därför funderat på att byta blogg. Börja om från början. På nytt. Det som är tråkigt är ju alla min gamla inlägg som går förlorade. Alla minnen. Jag kanske inte ens borde fortsätta skriva. Att låta främlingar läsa dina texter och tycka och tänka är ju ändå en del av bloggandet.
Jag vet inte.
sjukt opassande bild. Men va fan.
Älskade kusin
Idag grät jag med huvudet mot kudden. Kudden blev blöt och jag testade att skrika lite i den. Det lät som när man skriker i ett glas. Man får ingen luft heller. Efter ett tag måste man vända huvudet åt antingen vänster eller höger för att hämta lite syre. Man bara måste. Igår var en hemsk dag. Vacker. Men hemsk. hemsk. hemsk. Jag grät natten vi fick reda på att du dött. Jag kommer ihåg att jag slog med händerna och mitt ansikte och skrek "Noooo" och lutade mig mot sängen. Sen har tiden gått som i slowmotion. Jag har inte velat gråta. För det finns de som förtjänar gråta mer än vad jag gör. Dina föräldrar. Dina syskon. Men igår. När jag såg din pappa, din bror, min pappa, dina bästa vänner gå fram mot kistan och lyfta den för att gå ut från kyrkan brast det för mig. Jag grät för att jag aldrig fick en chans att lära känna dig. Jag grät för att du var mitt kött och blod, min vackra kusin, och jag aldrig kramade dig och sa "jag älskar dig". Jag grät för att du nu är borta och aldrig mer kommer tillbaka. Jag känner en sån sjukt stark önskan av att få hålla om dig och pussa på ditt ansikte. Jag vill ge dig pengar. Jag vill köra dig till dina kompisar. Jag vill skälla på dig och ringa och fråga vart fan är du?
Jag har ett sår i mitt hjärta. Och det känns skönt att ha det där. På ett konstigt sätt.
Såret visar att jag älskade dig.
För att du var min kusin.
När vi ses igen så ska jag bevisa det för dig.
Jag älskar dig Kevin!
Jag har ett sår i mitt hjärta. Och det känns skönt att ha det där. På ett konstigt sätt.
Såret visar att jag älskade dig.
För att du var min kusin.
När vi ses igen så ska jag bevisa det för dig.
Jag älskar dig Kevin!
Idag har jag tänkt på dig hela dagen
Kevin Varela
Primo <3
Imorgon
Imorgon börjar jag blogga.
walla jag svär!
walla jag svär!
Ta mig till kärlek
2 dar kvar.
Du sover som fan nu.
Rockenroll Gillis ögon.
Du sover som fan nu.
Rockenroll Gillis ögon.
Esta noche cambiare
Det finns inga ord
En stor tragedi har drabbat vår familj. En stor förlust. Vi har förlorat en av våra.
Vi är alla i sorg.
Nu finns ingen tid för vrede eller hat.
I sorgen ska vi förlåta och hållas av.
Vi är alla av samma kött och blod.
Vi ska i sorgen förlåta och finna ro.
Inför döden har vi ingen chans.
Så vi som är kvar i livet bör glömma allt.
Det är dags att vi alla går ihop.
Förenas och stöttas på vägen upp.
Vi ska fånga när de faller.
När de har svårt att gå.
Och när inga ord finns kvar.
Får vi skapa nya och minnas det som var bra.
Vi är alla i sorg.
Vi får aldrig glömma.
Men det är dags att förlåta.
Ingens död bör vara förgäves.
Den lämnar spår och en bitter eftersmak.
Men med tiden ska den ge oss alla en lärdom.
Så småningom kommer vi att finna den.
Var och en på sitt sätt.
Just nu är det tid för sorg.
Vi är alla i sorg.
Detta är vår förlust familia.
Vila i frid primito
Kevin Varela
1995 - 2010
Vi ses däruppe!
ta mig till kärlek
För att jag är medveten om att jag alltid måste sakna någon.
Men åh vad jag saknar dig!
Pose Pose Pose
Lillasyster fyllde år och självklart firade vi det. Här är lite bilder. Det blir inte så mycket spontana bilder utan mer - nu är det dags att ta kort så vi ställer oss på led och ler - kort.
Brorssöner med sin fastrar
Kusin Leyla, Moster Miryam, jag, turkmormor, turk.
Josse och sin käpp
Mina storebrosors söner. Bara lilla Steffy som fattas
Turkmormor, jag och en sööööt hund!
Med min skatt.
Brorssöner med sin fastrar
Kusin Leyla, Moster Miryam, jag, turkmormor, turk.
Josse och sin käpp
Mina storebrosors söner. Bara lilla Steffy som fattas
Turkmormor, jag och en sööööt hund!
Med min skatt.