To be ahelyn

Det känns som om jag sitter på mitt hjärta. Jag tappar stundvis bort mig själv och jag kan känna att jag saknar den där gamla "Priscillan". Den nya skrämmer mig lite. Hon är överallt och ingenstans. Ibland kan jag stanna upp mitt i allt och undra hur jag resonerar, hur jag igentligen mår. Är det här en del av den process som kallas att finna sig själv. Då man möter sin spegelbild och viker undan blicken. Då man inte förstår eller minns hur i helvete man hamnade just här. Då jag finner fläckar på mitt golv som vägrar gå bort och kläderna inte doftar som de brukar.
Jag kanske bara behöver åka hem.

Kolla min fina tofflor som värmer mina fötter.

Alltså igår. När jag var hos ett par där mannen fyllde 50 så berättade jag om min tatuering. Då sa mannen (som fyllde 50) "Ah den såg jag på nätet"
Alltså läser han min blogg. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till detta.

Tycker inte ni det är lite Nanny Fine över min outfit här på bilden?

Här kommer en ny bild!

Nöjd?

Överst: Martina och jag på en av våra förfester innan Granada. Vi satte på "toxic" med Britney och så var porrblicken igång.
Brevid: Mario och Alex. Mina två storebröder som jag dyrkar så.
Mitten till vänster: Alex och hans fru Rosa, brevid två barndomsbilder på Stephanie, Alex dotter alltså min brorsdotter.
Mamma och Pappa. Älskade päron.
Leyla och Alex: Kusin och Brorsson. Älska. Sakna. Älska.
Fredrik: Min ungdomskärlek. Fiddeliten.
Längst ner till vänster: Min skatt. Mitt syre. Mitt allt. Lillasyster.
Mor och far badar.
Längst till höger. Danni, Kathi Tamara, Lillasyster och jag. Kusiner och barndomsvänner I love, love, love.

Jalla. Mår dåligt nu. Puss. Haj.

Jag känner inte alls för att ha en blogg längre, men på Lillasysters befallning får jag inte stänga ner den, än. Därför ska jag bildblogga i fortsättningen så jag inte tappar er läsare, än. Allt för er!



Förresten. Det var länge sen jag mådde så här bra.

...i ett par timmar som kändes som sekunder.

Jag ler nu.

Jag drömde att jag gick längs en strand, tillsammans med Gud. Bakom oss lämnade vi våra fotavtryck, ett par var mina och ett par var Guds. Jag är alltid med dig genom hela livet sa Gud till mig. Bilder ur mitt liv trädde fram, och samtidigt såg jag våra fotspår i sanden. När jag sett hela mitt liv, märkte jag att vid vissa tillfällen, när jag haft det som värst i livet, under dom svåraste stunderna, fanns bara ett par fotspår... Jag frågade Gud "Jag förstår inte hur du kunde lämna mig när jag behövde dej som allra mest?!"  då svarade Gud "Jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig. De svåra tider, när det bara är ett par fotspår, det var då jag bar dig.

Denna dagen vill jag tillägna till en otroligt speciellt person. En tjej jag älskar med hela mitt hjärta och som jag är så stolt över. Hon lever sin dröm och ingen har någonsin kunnat stoppat henne från att tro på sig själv. Denna tjej har inte bara överlevt en sjukdom hon bär med sig i resten av sitt liv, hon kämpar även dagligen mot den. Denna tjej är alltså en riktig kämpe och när hon hamnar i skiten krigar hon mer än någonsin. Hon är en tjej många väljer att trampar påav diverse anledningar och hon kan till och med gå med på att vissa människor trampar på henne. Men endast för att hon själv vet sitt stora värde hos Gud, och hur han belönar henne gång på gång för hennes ödmjukhet till livet. Hon må ha svårt att släppa in människor i sitt liv och när hon väl gjort det har hon lika svårt att låta dem gå. Detta är en del av den lojalitet hon belönats med och det är en av hennes starkaste sidor. Ibland gör hon fel vilket resulterar i stora misstag med ödesdigra konsekvenser. Men det gör inget. Jag förlåter henne varje gång, för hon har aldrig dåliga avsikter med sina handlingar och ibland blir det bara fel. Denna tjej kan ibland ha svårt att inse sitt värde och de gånger hon är dum mot sig själv och inte uppskattar sitt värde vill jag bara hålla om henne, torka hennes tårar och berätta för henne för fin hon är.
Hon är en fin vän. En fin dotter. En fin syster. En fin människa.

Jag älskar dig Priscilla!

Alltid när den här låten spelas så grabbar jag tag i närmaste pryl som får agera mikrofon och sjunger halsen av mig. Denna låt stämmer så jävla bra in på mig och den har alltid gjort det. Här kommer en liten översättning så att ni kan sätta er in lite bättre.

 

Människor pekar på mig, talar bakom min rygg, om inte fan bryr jag mig om det.
Vad gör det, jag är så olik dem. Jag är ingens. Ingen äger mig.
Jag vet att de kritiserar mig. Säkert hatar de mig också. Avundsjukan tar över och de fascineras av mitt liv.
Varför är det så? Ja, inte är det mitt fel.
Mitt öde, väljer jag själv. Det öde som passar mig bäst väljer jag,
Orka bryr sig om vad jag gör, orka bryr sig vad jag säger. Jag är sån. Så kommer jag alltid vara. Aldrig kommer jag förändras.



ALDRIG!
...och tro aldrig att jag kommer att bry mig om vad folk talar bakom om min rygg. Människor har snackat skit om mig i 23 år och inte fan kommer jag börja bry mig om det nu. 

Nu sticker jag till jobbet, ses snart Sandy!
Jag tar bilen trots att det är tio minuters gångväg. Allt för att minimera risken för att blir våldtagen. få urinvägsinfektion eller köldskador. Jag är rädd om mitt underliv. Så det är så.