To be ahelyn

JAG ÄR SÅ SATANS TRÖTT. Igår somnade jag bara så där och vaknade upp med värsta paniken. Klockan kunde vara vad fan som helst och jag skulle vara på jobbet halv åtta. Som tur så var den inte mer än sex så jag la mig igen och försov mig lite halvt ändå. Jag typ spriiiinger hela vägen till jobbet och jag skäms över att jag fortfarande beter mig som en fjortonåring. Så not ready för the arbetslife. Men det går bra :) Har jag inte berättat det mina vänner. Jag fick ett jävligt eftertraktat jobb och jag är så jäkla stolt över mig själv varje gång jag går  (springer) till jobbet. Nu ska jag snart till mitt andra jobb (she works hard for the money) och köra hårt. Först ska jag slå en pling till hemlandet.

Vad ska vi kalla personen?
Vi kan kalla personen för T.

T finns.
T gör mig glad.

Idag bara så där slumpmässigt klickade jag mig in ett jävligt gammalt inlägg från 2007 där jag på något töntigt sätt ville få fram att min dåvarande man var ett cp som kunde förvandlas till en kvinnomisshandlare i vilken sekund som helst.
Så här skrev jag;

"Aja hursom helst...nu har jag tappat tråden. Vad vill jag komma fram till?. Ja, jo att du inte alls behöver vara gift med en muslim för att åka på ett kokt stryk. En latinamerikansk man slår nog lika hårt."

Och då tänker jag, hur tänkte jag där? Hur i hela friden kan jag blanda in religion i detta känsliga ämne och hur faaaan kom islam med i bilden? Hur kan jag referera till män från mellanöstern som muslimer men inte till latinamerikaner som katoliker eller kristna? Jag gör ju det där som man inte ska göra. Men jag gör det helt jävla omedvetet och jag är så jävla glad att jag blivit uppmärksam på detta. Det gör vår värld till en bättre plats, tror jag.

Vilken fiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiin dag det har v arit. Jo jag vet, vädret! Inte det bästa. Men allt annat!
Jag flyyyyger! och ingen/ inget kan stoppa mig.
Vi var på söder idag. Samma beat från högtalarna i typ 2 timmar. Dunk Dunki Dunk Dunk, Dunk Dunki Dunk Dunk. Först vart jag helt off, men vinet gjorde sitt och plötsligt var varje dunk ett livsviktigt hjärtslag.
HJÄRTSLAG! Smaka på ordet. Så jävla mäktigt. Hjärtslag.
Ähhh, jag är full.
Puss jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa.


Nu lägger vi upp lite bilder

Och hon fyllde MÅNGA år hihi.
Grattis min klippa. Längtar tills du gör mig till Sveriges porrigaste gudmor.
Te quiero muchooooooo....



HÄR SKA DET VARA EN BILD PÅ OSS TVÅ MEN JAG HAR JU INTE FÅTT DEM SKICKADE TILL MIG!
SÅ HÄR FÅR NI EN ANNAN BILD ISTÄLLET!

Idag så träffade jag min kära vän i stan och vi mest strövade runt som två luffare. Blev kissinödiga och drog in på bion, väntade på att någon skulle komma ut ur toan så vi slapp betala den obligatoriska femman. Sedan stog vi på t-centralen och bara spanade in människor. Min kära vän bakom mig hittade på en lek som hette - Nu ska vi gissa vem som kollar in Priscilla!  Och så viskade han i mitt öra,  "Han kommer att kolla in dig, yes såg du?" "Han med hatten, nope kollade inte" "Gambianen, jaaa han slickade sig om läpparna till och med". Allvarligt talat såg vart det flest 50 plusare som spanade in mig. Män i kostym. Göran, skild med två barn, gillar långa promenader och indisk mat, typ.  JAG VILL HA TILLBAKA MIN KAMERA FÖR FAN. Alltså fan vad alla köper gymkort nu. Det är som att solen kom fram och alla ser sin spegelbild ur en annan vinkel och genast kom man på att "Helvete, det är ju för fan sommar snart". Och alla tror vi att vi ska se ut som Jessica Alba efter en månad. EN MÅNAD grabbar. Vi hade ju hela vintern på oss, vad fan gjorde vi då? Varfööööör tänkte vi inte på detta innan ? Ska man behöva vara tjock beach 2009 OCKSÅ!  Jag oooooorkar inte. Vad ska vi göra? Nutrilett? Svält? Svälja GI eller räkna points? WHAT TO DO MARAFACKA!  Jag går och lägger mig nu.

Hem. Till mitt riktiga hem.



Fick så hemska nyheter igår kväll av min mamma. Min enda moster, som är som min andra mamma har blivit brutalt misshandlad med ett järnrör i Chile. Hon befinner sig på sjukhus nu och hennes tillstånd är allvarligt. Jag är så ledsen över detta. Min mamma är helt förstörd, Tänker om någon skulle misshandla min lillasyster hur ont skulle det inte göra i mig själv.

 Jag ber er sända en tanke eller en bön till min älskade moster.

Jobbade mot min vilja, men allt går ju med våld och lite vaselin så nu har jag det avklarat. En god vän gjorde mig sällskap och vi käkade min favorit mat sushi och snackade om allt precis som vi alltid gör.
Igår var så jävla trevligt. God mat, gott sällskap och good music. Bästa!
Nu ska jag dra nåt över mig och mysa här i min soffa.
Det går bra nu.
Jag mår bra nu.

...för idag är det min bästa väns födelsedag. Min älskade vackra kurdiska prinsessa dLo fyller år idag.
Grattis min fina vän. Love U!!!

Denna kvinnan kommer till Sveariket, *bEr tIiLl GuD* Snäääälllla, jag vill gå. Jag vill, jag vill, vill, vill, vill. Ameeen!
Jag förtjänar fan att gå. Jag har stöttat fröken Spears genom rakad skalle till mullig magdans. I Disööörv to go!

Det är svårt det här med att blogga. Jag har alltid försökt se min blogg som just min blogg. En plats där jag har tillåtelse att skriva va fan jag vill. Men det är inte så lätt. När människor i min närhet blir ibland ledsna av nåt inlägg är det jävligt synd men det enda jag kan säga är att jag skiter fullständigt om nån blir kränkt eller sårad. This is my place. Passar det inte finns det ett rött kryss längst upp till höger.
Aja, annars kletar jag på Victoria´s Secret läppglans på läpparna och käkar upp det. Det luktar godis. Mmm, det får bli min lunch för att jag har köpt en bikini idag och jag pallar inte transporteras bort från stranden i en lyftkran i sommar.

Nu gick min vän. Och jag fick inte ens en kram som jag så hatar att få.

Jag har ingen hals på denna bild. Men det gör inget för att jag har ju råkat få blåa ögon som plåster på såret, ser ni det?
Nästan lika blåa och fina som Sandys.
Dessa bilder är från i fredes då Fitness brudarna var ute på äventyr. Holla!!

Det här är nog bland det ärligaste jag någonsin skrivit i denna blogg. Jag är nästan rädd för mina egna ord, för jag har liksom aldrig erkänt de ens för mig själv. Som ni märkt så är kärlek inget ämne jag överhuvudtaget längre nämner i mina inlägg. Det är ett meveten val som är just i denna sekund på väg att brytas.

Min största kärlek är ett minne blott. Han finns inte vid min sida och jag säger som Robyn. Cause he never were and he never will be mine. För han var aldrig min. Om jag ska sammanfatta vår romans i tid kanske de varade två månader. Det är ingenting, jag vet. Hur vet jag att det är kärlek då? För det har gått ett halvår och det går inte en dag utan att jag inte tänker på honom. Jag vet att jag alltid kommer att minnas honom. I resten av mitt liv. Ni vill att jag ska berätta men jag vet inte riktigt hur jag ska börja, eller sluta. Det hann liksom aldrig börja innan det var slut. Det fann inte heller något slut eftersom det aldrig riktigt började. Det är nog den mest patetiska kärlekshistoria som funnits i historien. Men den är min.

Jag träffade honom i en väldigt splittrad tid i mitt liv. Förnuften var nog inte det bästa. Ändå när jag minns tillbaka så är den det Priscilla som känns mest sansad av de alla. Jag var lugn och trygg. Reflekterade och analyserade, som vanligt. Det är väl tack vare det som jag klarade mig ur detta helskinnad. Hur som helst, så vid vårt första möte samtalde vi flera flera timmar. Min käft gick i ett. Jag berättade om ALLT, det var väl nerverna som fick mig att oblygt prata på. Han berättade också mycket. Vi fick kontakt. Vi klickade. Han gav mig sitt nummer innan han gick och jag slängde det. Det var väl varningsklockorna som fick mig att göra det. Efter denna incident började våra oskyldiga möten. Vi träffade på offentliga platser och pratade om allt mellan himmel och jord och varje gång uppmanade han mig att ringa. Han gav mig sitt nummer om och om igen. Jag kände mig så speciell, ni anar inte. Han fick mig att känna mig som en gudinna bara genom att ställa frågor och lyssna intresserat. Han gav mig aldrig komplimanger, men det liksom behövdes inte. Jag visste att han gav mig all uppmärksamhet i världen. Det var bara mig han tänkte på.

Varför jag fastnade för honom? Jaa, självklart var han snygg. Han hade det där lilla extra. Men ytlig har jag aldrig varit. Det som drog mig till honom var det faktum att jag visste att om jag blev hans tjej skulle jag vara den lyckligaste tjej på denna jord. Jag visste att mig skulle inget fattas. Han skulle vara allt det jag velat ha av en man. Jag var/ är hundra procent säker på att jag älskat denna man till döds. Han hade gett mig allt, och lite till.

Jag svävade på moln. Men samtidigt hängde det ett stort svart över mig. Jag kunde inte slappna av. Flera reagerade och bad mig avsluta detta som i princip inte hade börjat. Varningsklockorna ringde som bara den. Det gjorde att jag inte kunde mig mig hän åt denna kärlekshistoria. Jag ville bara avsluta den. Jag ångrar det nu. Jag önskar att jag spolat ner fönuftet i toastolen och bara låtit mig glida med i ruset. Men då kanske jag inte klarat mig så bra som jag ändå gjort. Heartbroken är inget tillstånd man liksom eftersträvar. Både han och jag, mest jag visste att det aldrig skulle gå. Vi var så olika.

Jag kom honom nära en natt. Vi hade ju som sagt aldrig träffats ensamma. Men på slutet började han komma till min port och så satt  vi där som två fjortonåringar. Han rökte, ibland tog jag ett bloss, blev kritvit och ångrade dåliga beslut. Vi hade alltid flera meter avstånd mellan oss. Det låter löjligt, men jag är hård med sånt där. Eller ska jag säga mamma är hård med sånt där. När han skulle gå kramade han om mig. Hårt och länge. Jag kände att han var ledsen. Jag ville hjälpa honom att bära den smärtan. Jag ville hjälpa honom med allt i livet. Jag ville vara vid hans sida förevigt. Men det sa jag ju inte. Istället puttade jag bort honom. Skrattade nervöst och återigen påpekade jag att vi borde sluta ses. Det var lika bra liksom.

Någonstans här började saker och ting att dö ut. Och jag började märka hur fast jag var vid honom. Min mobil var ett stort jävla ångest moment. Jag kunde vakna mitt i natten bara för att jag tyckte mig höra att sms kommit. Men inget kom. Jag hatade min jävla mobil. Jävla fittmobil. Men så en dag. En dag visslade det till nedanför mitt fönster. Där stod han. Han vinkade ner mig. Och jag satte mig golvet och höll för öronen samtidigt som jag försökte kväva mitt leende. Kan ni förstå vilket stor jävla intryck denna man hade på mig. Det här händer liksom aldrig mig. Jag ställde mig vid förstret igen och öppnade det. Försökte se oberörd ut. Han med. Men man såg. Jag hade saknat honom så otroligt mycket. Som om han varit min äkta man i 10 år och precis kommit hem från kriget. Den känslan hade jag. Jag sprang ner till honom och så gick vi en sväng. Precis som vanligt pratade vi om oväsentliga saker. Saker som ingen egentligen bryr sig om. Det enda jag ville var att vi skulle prata om oss. Om vår framtid. Jag var villig att bajsa snett på alla för hans skull. Nu var jag det.

När vi var tillbaka vid min byggnad, sa jag till honom att komma upp till mig. Klockan var mycket, för mycket. Så det vi gjorde var att lägga oss raklånga på sängen och sakta somna in. Denna natt var nog den längsta av de alla. Vi hade en häftig kontakt mellan oss medans vi sov. Jag kände hur han tog min hand, släppte den och vände sig om. Jag tryckte mig mot hans rygg, andades in hans doft och vände mig om. Han drog med sitt finger längst min nacke, vände sig om. Jag tog hans hand, våra fingrar flätades ihop ett par minuter och så släppte vi.
Det var som hela vår relation. Vi ville men vi ville inte.

Vi skildes åt morgonen efter i tystnad. Det fann inget att säga. Vi hade i sömnen sagt allt.
Han gick. Jag blev kvar. That`s it.

Jag raderade hans nummer för ett par månader sen. Det störde mig att bläddra förbi hans namn.
Jag var nog inget speciellt i hans ögon. Jag var inte tillräckligt speciell för att han skulle satsa på mig. Eller så var det försent. När jag ville då var det redan försent. Ja, ni ser. Jag har tusen teorier till varför det inte blev vi. Så här kan jag sitta i timmar och analysera. Men vad gör det. Vad tjänar det till. Det är över.
För honom var detta antagligen ingenting. Detta är min version. Hans låter säkerligen helt annorlunda. För honom var nog inte detta ens i närheten av kärlek. För mig är det det.


Det här är min kärlek.
Jag kommer alltid att sakna honom.

Jag hade varit perfekt för honom.
Han hade varit perfekt för mig.

Jag stoppade en kniv in i brödrosten igår kväll och sen fick jag sitta där i mörkret och skämmas. Jaaa, jag vet.  "Men ööööh, hur fan kan man va så dum och stoppa en kniv in i  brödrosten", men vet ni vad jag har alltid fått ut brödet med en kniv.  Alltid. Nu hade jag lite otur och det blev kortslutning, men det betyder inte att jag är dum. Jag vet precis vad jag gör. I live on the edge, så att säga. Men nu är allt fixat. har pratat i telefon med mami i två timmar och städat och haft mig. Nu ska jag träffa Rubie lite och sen blir det jobb på kvällen. Men det skiter väl ni fullständigt i.